Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVINTIMMER kvin3~tim2er, n.; best. -timret; pl. =; pl. best. -timren l. -timmerna.
Ordformer
(förr äv. q-)
Etymologi
[kontamination av KVINNA o. FRUNTIMMER]
(skämts., vard., numera föga br.) kvinna, fruntimmer. Svanström Järn 57 (i handl. fr. 1796). Sedan de här fördömda qvintimren Edgren och Agrell började moralisera på teatrar och i julböcker om äktenskapet. Hedenstierna Vett 22 (1887). Wranér Hägr. 38 (1891). jfr Cederschiöld Skriftspr. 169 (1897).

 

Spalt K 3436 band 15, 1938

Webbansvarig