Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVINTAN, sbst.1, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(äv. q-)
Etymologi
[jfr t. quintaner; till KVINTA, sbst. 3, formellt efter lat. quintanus, avledn. av quintus (se KVINT, sbst.1)]
(†) lärjunge i ”kvinta” (se KVINTA, sbst. 3). Björkegren 469 (1784). Dalin (1855). 10 s. k. qvintaner eller apologistklassens lärjungar. Roos Skolg. 38 (1868; i fråga om förh. c. 1815).

 

Spalt K 3434 band 15, 1938

Webbansvarig