| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KVINT kvin4t, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -er32.
1) mus. det femte tonsteget från en viss ton (denna medräknad) i diatonisk följd uppåt l. nedåt; intervall omfattande fem diatoniska steg. Ren, förminskad, överstigande kvint. Rålamb 1: 128 (1690). Hvarcken uti General-Basen, eller eljest i Musiquen måste två Quinter eller Octaver följa uppå hvarandra. Londée Kellner 10 (1739). H är .. en qvint från e (eller qvinten till e). Möller LbMus. 20 (1880). Fiolen stämmes i rena kvinter. Hedlund Fiolsp. 15 (1899).
2) mus. på vissa stränginstrument (fiol, luta, mandolin o. d.): den första l. högsta strängen (eg. den femte, ss. på lutan), e-sträng, kvintsträng. Visb. 3: 218 (1651). Köpt een ny qvint, til (fiolen). VGR 1762, Verif. s. 340. Mari har ingen qvint på Guitarren. VDAkt. Brev 26/7 1834. PT 1896, nr 265 A, s. 3. — jfr FIOL-KVINT.
3) mus. i orgel: flöjtregister hörande till fyllnadsstämmorna o. angivande den anslagna tangentens kvintintervall, kvintflöjt. Lindfors (1824). Hennerberg (o. Norlind) 1: 119 (1912).
4) [utvecklat ur 2] (†) gäll röst, diskant. (Göken) Achtar hwarken Quint eller Bas. WijsaFoglArt 10 (1623); möjl. till 2. Tankarna lossas: man hör nu vid glas / Kejserins qvinter och så Ehrhardts bas. Bellman SkrNS 1: 60 (1768). (Den breda gumman) med sin bas dess (dvs. den lilla gummans) qvint sökt tränga ut. Franzén Skald. 3: 25 (1824, 1829).
5) [eg. om femte läget l. paraden; jfr KVART, sbst. I 2] fäkt. vapenläge l. parad varvid hand o. vapen äro förda något nedåt o. inåt, så att skydd beredes åt ”inre låga linjen”. Björkegren 2252 (1786). SvUppslB (1933).
6) spelt. i pikéspel: svit av fem kort i följd i samma färg. Mont-Louis FrSpr. 158 (1739). Möller (1790). Hagdahl DBäst. 200 (1885).
(1) -CIRKEL. mus. schematisk framställning (i en cirkel) av det tempererade systemets samtliga tolv tonarter med en kvints intervall mellan deras begynnelsetoner. Londée Kellner 73 (1739). —
(1) -FAGOTT. (i sht förr) mus. fagott som är en kvint högre än den vanliga fagotten. NF 4: 947 (1881). —
(jfr 3) -FLÖJT. [jfr t. qvintflöte] mus. = KVINT, sbst.1 3. Heinrich (1814). Hennerberg (o. Norlind) 1: 119 (1912). —
(1) -FÖLJD. [jfr t. qvintenfolge] mus. följd av två l. flera kvintintervaller efter varandra. Euterpe 1: 7 (1823). SDS 1911, nr 353, s. 8. —
(1) -INTERVALL. mus. Mankell Lb. 68 (1835). Qvintintervallet (omfattar) tre mellanliggande toner. Fröberg Harm. 1: 39 (1878). —
-LÄGE.
1) mus. till 1. Ligger (i en treklang) qvinten öfverst, (uppstår) qvintläget. Bauck 1Musikl. 1: 105 (1864).
(5) -PARAD~02. fäkt. Qvintparaden användes mot stötar i den inre låga linien. Balck Idr. 3: 426 (1888). —
(1) -PARALLELL, r. mus. det förhållande som uppstår, då två stämmor fortskrida i medrörelse på en ren kvints avstånd från varandra; jfr -FÖLJD. Bauck 1Musikl. 1: 119 (1864). —
(1) -REN, adj. mus. om fiolsträng. För att man skall kunna spela absolut rent (på fiol), måste strängarna äfven vara kvintrena, d. v. s. de båda med ett och samma finger på två bredvid hvarandra liggande strängar gripna tonerna måste hårfint stämma med hvarandra. Hedlund Fiolsp. 10 (1899). —
(1) -SEXT-ACKORD. mus. i äldre harmonilära: omvändningsform av ett septimackord, varvid grundackordets ters ligger i basen. Mankell Lb. 131 (1835). —
Spalt K 3432 band 15, 1938