Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KUSTOD kustω4d l. kɯ-, äv. -å4d, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -er; äv. (numera bl. i bet. 2) KUSTOS kus4tos, sbst.1; best. -en l. kustoden kustω4den l. kɯ-, äv. -å4d-, i best. anv. dock vanl. utan slutart.; pl. -ar l. (vanl.) kustoder kustω4der l. kɯ-, äv. -å4d-.
Ordformer
(förr äv. skrivet c-. -od 1770 osv. -os 1788—1932)
Etymologi
[jfr d. kustode resp. t. kustos; av it. custode, av lat. custos (gen. -ōdis), resp. av lat. custos (se KUSTOS, sbst.2)]
1) (förr) boktr. i en boksidas nedre högra hörn placerad(e) stavelse(r) som är(o) identisk(a) med den (de) första på följande sida; äv. om motsv. anordning i fråga om ark; äv. i utvidgad anv., om motsv. anordning i (äldre) handskrift. JGOxenstierna Dagb. 100 (1770). Verk, som tryckas med Custoder. Täubel Boktr. 1: 92 (1823). Böök Tegnér 1: 50 (1917; i handskrift).
2) (förr) mus. hänvisningstecken som vid slutet av en notrad anger tonhöjden för nästa rads första not. Björkegren 1465 (1784). Täubel Boktr. 1: 157 (1823). Hellerström Liturg. 329 (1932).
Ssgr (förr): (jfr 1) KUSTOD-, äv. (numera bl. till 2) KUSTOS-ORD. (kustod- 1900 osv. kustos- 1823) boktr. Täubel Boktr. 1: 92 (1823). —
(jfr 2) -TECKEN. (kustos-) mus. NF 3: 690 (1879).

 

Spalt K 3289 band 15, 1938

Webbansvarig