Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KURA 3ra2, v.2, l. (i bet. e) KURRA kur3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(kura c. 1620 osv. kurra (i bet. e) 17961924)
Etymologi
[fsv. kura, sitta stilla, stå (ss. jaktterm), motsv. sv. dial. kura, d. kure, nor. dial. kura, t. kauern, sitta lutad l. hopkrupen; avledn. av urgerm. kūra-, böjd, rundad (figur), som föreligger i KUR, sbst.2, o. i mnt. kur(e), spejare, väktare, mnl. koere (kure), vakt, utkik, varav mnt. kuren, speja, lura på, eg.: nedhukad (för att se utan att ses), samt identiskt med gr. γυρός, krokig, γῦρος, krets (jfr GYRO-). Formen kurra har utvecklats ur kura i svagtonig ställning i de nedan under e αδ nämnda uttrycken. — Jfr KURRAGÖMMA]
stå l. sitta nedhukad l. med uppdragna axlar, stå l. sitta l. vila i hopkrupen ställning, huka. Bureus Runa A 8 a (1643). Dahlstierna (SVS) 189 (c. 1696). Här sitta två Grefvinnor så tyst och kura. Dalin Vitt. 4: 488 (c. 1750). Nu stod hon, barhufvad och fruset kurande, med en rund korg på armen. Ullman Präst. 258 (1907). Småflickorna kurade förskrämda i ett hörn af salen. Hornborg Svallv. 21 (1911). — särsk.
a) övergående i bet.: hålla sig stilla o. sysslolös (o. nedstämd) hemma, sitta ensam inomhus (o. ha tråkigt); särsk. i förb. sitta och kura. The (föräldrar), som sina döttrar mura / I Klösterfängslen in, at ther til döden kura. Kolmodin QvSp. 1: 265 (1732). (Vi) Kan inte sitta ensamma hemma och kura på midsommarafton! Strindberg SvÖ 2: 237 (1883). DN 31/12 1933, Söndagsbil. s. 10.
b) (i vissa trakter) i uttr. kura skymning, (under meditationer l. samtal) sitta stilla i skymningen, sitta o. drömma l. samtala i skymningen (utan att hava ljus tändt). Berger Därute 101 (1901). Siwertz ResK 110 (1929).
c) bildl. De mindre stugorna på lilla Dalarö kura och krypa ihop i den friska nordiska vintern. SvD(B) 1922, nr 55, s. 11. Den lilla kurande norrländska staden. Rogberg Hustru 56 (1928).
d) om djur: vila i hopkrupen l. hukande ställning; äv. i fråga om anfallsställning. (Hunden) Ej sofwer på sin Post, men uti Mörkret kurar / Och uppå Tiufwarne samt sådant Sälskap lurar. Spegel GW 235 (1685). Kråkor i snö / vid blanka vakar / kura på frusen milasjö. Ahlman Snäck. 59 (1924). — särsk. om hund: ligga ned, ”kuscha”. Ordspråket sägher, at thet är ondt lära en gammal hund kura. Gustaf II Adolf 27 (c. 1620). jfr: Det är ondt lära gammal katta kura. Granlund Ordspr. (c. 1880). Anm. I följande språkprov förekommer (den sannol. på skrivfel beroende) formen kutha. Thett är ickie gott (: pleghar man säÿa:) lära gammall hundh kutha. LPetri Œc. 45 (1559).
e) övergående i bet.: dölja sig l. gömma sig; äv. om den deltagare i en gömlek som har att placera sig så att han icke kan se var de övriga gömma sig. Ihre (1769). Den, som skulle kura eller vakta, ställde sig vid en husknut med bortvänt ansikte. BygdFolk 1: 124 (1927). — särsk.
α) (†) i uttr. kura i gömma, = β. Sahlstedt (1773).
β) [anv. sannol. utvecklad ur α] (i vissa trakter) i uttr. kura l. kurra gömma, leka en viss gömlek (se KURRAGÖMMA 1). Möller (1790; vard.). Hvar fan är han nu då? — Och den där fröken är också borta? .. De må väl inte kurra gömma heller? Altén Fästm. 78 (1796). Unge Dal. 1: 57 (1829; bildl.). jfr: Nåväl, så gömma kurra, / så kurra gömma då! / Hon svängde som en snurra, / hon skuttade på tå. Fröding Guit. 180 (1891).
γ) i uttr. kura l. kurra gömma (jfr β), ss. benämning på en gömlek, se KURRAGÖMMA 1.
δ) [anv. sannol. utvecklad ur ett icke anträffat kura i bo (jfr α, β)] (i vissa trakter, numera föga br.) i uttr. kura l. kurra bo, stundom bo (och) gömma, ss. benämning på en gömlek, kurragömma; äv. bildl. Schultze Ordb. 2499 (c. 1755). Hon lekte kurra bo och gömma. Nyberg 3: 259 (1842; bildl.). Hela middagsrasten tillbraktes med ”hoppa bock” och ”kurra bo”. TurÅ 1896, s. 31. — särsk. (†) övergående i bet.: gömställe. Förklaringsgrunden (till vissa språkliga former) ligger ännu i sitt kurra bo. Törneros Bref 2: 5 (c. 1823).
Särsk. förb.: KURA IHOP10 04 l. HOP4. jfr HOP-KURAD.
1) stå l. sitta l. vila i hopkrupen ställning, huka; äv.: ställa sig osv. i dylik ställning; äv. refl. Heidenstam Karol. 1: 134 (1897). GHT 1934, nr 113, s. 3 (refl.). särsk.
b) om kroppsdel, refl. En flickas axlar kura / sig ihop som rädda lam. Fröding Stänk 106 (1896).
2) krypa ihop o. tränga sig samman. Det bästa är, at två och två / Må kura hop i hvar sin vrå. Dalin Vitt. 5: 243 (1752). De båda kamraterna kurade ihop tätt intill hvarann. Pauli Konstn. 32 (1913).
3) (enst.) tr., med avs. på kroppsdel: bringa en kroppsdel i hopkrupen ställning. Erlandson kurar ihop axlarna, som om han fryser. Essén HustrFörfl. 175 (1913).
KURA NED 10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. sätta sig i hopkrupen ställning, huka sig ned; äv. refl. Schultze Ordb. 2499 (c. 1755; refl.). Jag kurade ned bland slädkläderna. Wallquist Doktorn 37 (1935).
KURA SAMMAN10 32 l. 40 l. TILLSAMMAN(S)040 l. 032.
1) = KURA IHOP 2; äv. refl. De svartes tunga sömn, där de insvepta i sina tygstycken som hundar kurat sig tillsammans. Sjöstedt Storv. 224 (1911). Hedin Transhim. 3: 42 (1912).
2) (enst.) tr., = KURA IHOP 3. Den nyanlända .. kurar samman skuldrorna. Hvar8Dag 1916, s. 230.
Avledn.: KURRARE, m.||ig. (föga br.) till e; om den deltagare i en gömlek som har att placera sig så att han icke kan se var de övriga gömma sig. Jolin Ber. 3: 83 (1873).

 

Spalt K 3242 band 15, 1938

Webbansvarig