| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KROPPSLIG krop3slig2, förr äv. KROPPLIG, adj. -are (Leopold 5: 256 (c. 1820), Östergren (1931; angivet ss. sälls. form); gradf. dock föga br.). adv. -EN (Holmberg 1: 464 (1795) osv.), -T (Björkegren 642 (1784) osv.).
jfr O-KROPPSLIG.
1) motsv. KROPP, sbst.1 1: som tillhör l. har avseende på l. sammanhänger med kroppen; nästan bl. i fråga om människa; ofta i uttrycklig motsättning till det andliga l. själsliga hos människan (jfr KROPP, sbst.1 1 f); kropps-; fysisk; jfr LEKAMLIG. En kroppslig varelse, ett kroppsligt väsen, som har kropp; motsatt: ande. Lind (1738). De .. vid den kroppliga uppfostran förekommande hufvudmomenter angå .. födoämnena (m. m.). Grenander Niemeyer 17 (1805). All liflig känsla är i det afseende kroppslig, att den är förenad med kroppens märkeliga förändring. Lidbeck Anm. 230 (1812). De kroppsliga behofven. Geijer Häfd. 51 (1825). Kroppsligt straff (dvs. kroppsstraff). Nordström Samh. 2: 467 (1840). Väljare, som på grund av kroppsligt fel är oförmögen att i föreskriven ordning avgiva sin röst. SFS 1920, s. 2361. Hellström Malmros 93 (1931). — särsk.
a) (†) i uttr. (ett porträtt) i kroppslig storlek, (ett porträtt) i kroppsstorlek. Atterbom LÖ 2: 258 (1827). Björck Dikt. 73 (1863).
b) (†) i uttr. kroppsligt ljud, naturljud; motsatt: språkljud. Leopold 2: 370 (1802, 1815). Claëson 1: 193 (1858).
2) som kan uppfattas med sinnena, materiell; äv.: värklig, reell; jfr KROPP, sbst.1 5. The Saligas Himmel, then skrifften intet kallar något wist Kroppeligit rum. Emporagrius Cat. I 6 a (1669). Boström 2: 45 (1838). Allenast saker i egentlig mening, s. k. kroppsliga saker, (kunna) utgöra föremål för ifrågavarande art af panträtt (dvs. panträtt i handfången pant). PT 1909, nr 52 A, s. 2. Kallenberg CivPr. 458 (1918). — särsk.
a) övergående i bet.: påtaglig, handgriplig; konkret. Lenngren (SVS) 1: 408 (1792). Det var som om yrselbilderna .. hade blivit gripbart kroppsliga. Hallström Händ. 140 (1927). OoB 1932, s. 103.
b) [ytterst efter mlat. corporale juramentum (se för övr. under KORPORLIG 3)] (†) i uttr. kroppslig ed, muntlig ed avlagd under samtidigt berörande av ngt föremål; jfr KORPORLIG 3. Fryxell Ber. 7: 67 (1838).
(1, 2) -GJORD, p. adj. (i vitter stil) förkroppsligad, lekamliggjord. Stagnelius (SVS) 4: 333 (c. 1820). Den Högstes barn, hans kroppsliggjorda tankar! Därs. 241 (1822).
1) till 1: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara kroppslig l. att hava en kropp. Leopold 3: 169 (1798, 1816). Den kroppslighet, hvilken vi i denna verlden bära. Wikner Pred. 118 (1874). Ho vet om icke djäfvulen själf .. tagit mänsklig kroppslighet i .. (Görtz’) person. Heidenstam Karol. 2: 322 (1898); jfr KROPP, sbst.1 1 h β. särsk.
a) konkret. Rudin 1Evigh. 1: 129 (1871, 1878). Den efter verkligt lif och sammanhang med den öfriga sinneverlden trånande medeltida kroppsligheten. Lysander Faust 141 (1875).
b) bildl., i fråga om alster av bildande konst; jfr KROPPSLIG 2 a. Atterbom Minn. 279 (1818). (Skulpturen) kunde giva en full, illusorisk kroppslighet. Romdahl NordeurBildK 53 (1926).
2) till 2: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara av materiell natur; äv. bildl. Weste (1807). Då vi ännu dela våra gissningar om värmets natur, emellan dess kroppslighet och dess icke kroppslighet (så osv.). Berzelius ÅrsbVetA 1823, s. 62. Det antagandet (ligger) nära till hands, att kroppsligheten i allmänhet endast beror på vår sinnliga uppfattning. Thorell Zool. 1: 284 (1860). EkonS 1: 11 (1891).
Spalt K 2934 band 15, 1938