| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KRACKA krak3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
(numera bl. tillf.) om fågel (i sht kråka o. ripa): frambringa ett kraxande l. knarrande läte. Krackande kråkor. Polyfem I. 11: 3 (1810). Riporna krackade då och då inne i snåren. Didring Malm 1: 207 (1914).
Spalt K 2596 band 14, 1937