Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KOSMOS kos4mos, r. l. m. (Boström Propæd. 15 (c. 1865) osv.), stundom n. (Rydberg FilosFörel. 4: 123 (1878), Vetterlund Skissbl. 62 (1914), NysvSt. 1936, s. 227 (1930)); i best. anv. utan slutartikel.
Ordformer
(förr äv. skrivet cos-)
Etymologi
[jfr t. kosmos, eng. o. fr. cosmos; av gr. κόσμος, (god) ordning, av den grekiske filosofen Anaximander överfört på universum l. världsalltet på grund av dess ordning. — Jfr KOSMETISK, KOSMISK, KOSMO-]
(i sht i fackspr.) världsalltet tänkt ss. ett ordnat o. harmoniskt helt (i motsats till kaos), världssystemet; ofta i allmännare anv.: universum, världen; äv. i inskränktare anv., om det fysiska universum, sinnevärlden, materien; stundom abstraktare, övergående i bet.: (harmonisk) världsordning; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Schück (1854). Verldens första form är icke den af en ordnad kosmos utan af ett mörkt och ödsligt kaos. Wikner Lifsfr. 1: 224 (1866). Att frambringa en kosmos, en harmonisk verldsordning. Rein Psyk. 1: 483 (1876). Att Gud .. betraktades som ett personligt väsen, inneboende och verksam i det fysiska kosmos. Rydberg FilosFörel. 4: 123 (1878). Och livet sjunger som fordom / i kosmos eviga sång. Martinson Spöksk. 66 (1929). — särsk. i bildl. anv.
a) om ett (harmoniskt) ordnat helt som framställts l. uppkommit av en oredig mångfald l. ngt formlöst; äv. abstraktare, övergående i bet.: harmonisk ordning. Verd. 1892, s. 154. Åkesson Vågsp. 18 (1936).
b) om enskild människas l. grupps o. d. fenomenella värld resp. världsbild. Boström Propæd. 15 (c. 1865). Böök 4Sekl. 215 (1922, 1928).

 

Spalt K 2557 band 14, 1937

Webbansvarig