Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONVERGENT kon1värgän4t l. -vær- l. -ver-, ngn gg -jän4t, adj. o. sbst. r. (l. m. l. f.); ss. adj. n. o. adv. =; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. konvergent, adj., eng. convergent, adj. o. sbst., fr. convergent, adj.; av senlat. convergens (gen. -entis), p. pr. av convergere (se KONVERGERA). — Jfr DIVERGENT, KONVERGENS]
I. adj.
1) (i sht i fackspr.) motsv. KONVERGERA 1: konvergerande; vanl. med pluralt huvudord. Convergenta linier. KrigVAH 1827, s. 262. Berg Ögat 35 (1929).
2) mat. om oändlig serie o. d.: vars summa med växande termantal närmar sig ett bestämt, ändligt gränsvärde, summerbar; jfr KONVERGERA 3. Sturtzenbecher (1805). Hedström o. Rendahl Alg. 145 (1915).
II. [jfr motsv. anv. i eng.] mat. sbst.: värdet av ett avbrutet kedjebråk (användt för att angiva det approximativa värdet av ngt). Delander Alg. 2: 39 (1836).

 

Spalt K 2328 band 14, 1937

Webbansvarig