Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONFESSOR konfäs3or2, stundom 040, m.; best. -n; pl. -er kon1fäsω4rer l. -fe-.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. konfessor, eng. confessor, fr. confesseur; av mlat. confessor, vbalsbst. till lat. confiteri (se KONFESSION)]
1) eg.: bekännare; i sht kyrkohist. ss. hedersnamn på medlem inom den gamla kristna kyrkan som under förföljelserna ståndaktigt bekände sin tro. VarRerV 2 a (1579). Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 52 (1834). 3NF (1929).
2) i sht hist. o. kyrkohist. biktfader (särsk. vid ett kloster). Messenius Christm. 256 (c. 1616). Polska Biskopen af Lifland .. gjorde honom (dvs. jesuiten Johan Robeck) 1714 til Confessor eller Bigthörare i sit Stift. SvMerc. 3: 925 (1758). 2NF 31: 263 (1920). — jfr GENERAL-KONFESSOR.

 

Spalt K 2099 band 14, 1937

Webbansvarig