Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNÄCK knäk4, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. (mindre br.) -ar (Almqvist Lad. 18 (1840; i bet. 4), Månsson Rättf. 2: 127 (1916; i bet. 4)).
Ordformer
(förr äv. skrivet kneck)
Etymologi
[fsv. knäkker, motsv. d. knæk, nor. dial. knekk; vbalsbst. till KNÄCKA, v.1 — Jfr KNÄCK, sbst.2—6]
1) (†) till KNÄCKA, v.1 I 3: knäppande ljud, knäppning. Acrel Chir. 442 (1775). — särsk. oeg. o. bildl., i uttr. taga knäcken (jfr 4), gå väl i hop, gå i lås, ”taga skruv”. Ännu har ej Professorn fått sitt system att rätt gå ihop, rätt ”ta skruf”, eller ”ta knäcken”, som han brukar säga. Bremer Hertha 224 (1856).
2) till KNÄCKA, v.1 (I 1 o.) II 1: bräcka, rämna, brott. Grubb 11 (1665). ”Benet har troligen tagit en liten knäck”, upprepade den gamle. Snellman Gift. 2—3: 85 (1842). Glaset har fått en knäck. Cannelin (1921).
3) till KNÄCKA, v.1 II 2 a, bildl.: svårt slag (som man l. ngt icke l. bl. med svårighet kan repa sig efter), svår l. hård stöt, svår l. obotlig skada. l. taga en knäck, stundom sin knäck, få knäcken, taga knäcken (på sig), förr äv. få knäck, lida obotlig skada o. d. Giva ngn en knäck l. knäcken, taga knäcken, stundom knäck på ngn, tillfoga ngn en obotlig skada o. d. Österrijke .. (såge) gerna .. framdeles Sverige få någon kneck och blifva kraftlöst. HSH 8: 74 (1668). Et och annat enskildt värk i Norrköping, feck väl .. sin knäck deraf (dvs. av den politiska krisen). Sundelius NorrköpMinne 119 (1798). Sedan den olyckshändelsen har hans helsa fått knäck. Nordforss (1805). Det glaset gaf honom knäcken (dvs. gjorde honom drucken). Weste FörslSAOB (1823). En gång, när podagern tar knäck på dig och (osv.). Hedenstierna Vett 18 (1887). De större fordringsegarne få (vid en konkurs) .. kännbara ”knäckar”. SDS 1901, nr 36, s. 2. Hans auktoritet har .. fått en svår knäck. DN(A) 1934, nr 221, s. 4. — jfr DÖDS-, HJÄRTE-, LIVS-, NERV-KNÄCK. — särsk. i numera obr. anv. Han (hade) en knäck i bröstet. VDAkt. 1735, nr 353 (1734). Han är .. den endaste af sit stånd, som aldrig blifvit skyllad för, at hafva gifvit minsta knäck til Ägta-bandet (dvs. gjort sig skyldig till ngt som kommit äktenskapsbandet att brista). Ekelund Fielding 333 (1765).
4) (†) till KNÄCKA, v.1 II 2 d: grundlig ”stukning” (vid förhör l. examen o. d.). Ödmann Hågk. 90 (c. 1805; uppl. 1918).
5) (i fackspr.) till KNÄCKA, v.1 II 3: böjning, buktning; äv. konkret: ställe där ett föremål är krökt i mer l. mindre skarp vinkel. Knäck på timmer. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Knäck eller böjning i en jernstång. Konow (1887). Fennia 53: 213 (1930). — särsk.
a) sjöt. å träfartygs akter, om vinkeln mellan akterspegeln o. valvet. Witt Skeppsb. 279 (1863). 2UB 9: 591 (1906). — jfr SPEGEL-KNÄCK.
b) tekn. vid hopnitning av två plåtar o. d.: i ena plåten gjord utvikning l. avsats som åstadkommer att de hopnitade plåtarna på ena sidan bilda en slät yta. TT 1894, Allm. s. 28. Nilsson Skeppsb. 109 (1932).
c) sjöt. om böjning i tåg l. kätting; särsk. om sådan böjning i tåg som icke låter räta ut sig; jfr KINK, sbst.1 Frick o. Trolle 14 (1872). Smith (1916). — särsk. i fråga om hopsnoning av ankartrossar l. -kättingar, då fartyget svajat ett helt varv rundt om de båda ankarna. Roswall Skeppsm. 1: 156 (1803). Stenfelt (1920).

 

Spalt K 1732 band 14, 1936

Webbansvarig