| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
avgiva (ett ljud påminnande om) det ljud som uppkommer, då vissa fasta kroppar av hård konsistens (t. ex. en trädgren, en golvplanka, ett istäcke) giva efter för hårdt tryck (så att de böjas l. brista) l. på grund av temperaturförändring få sin volym förminskad (l. utvidgad); ofta opers.; äv. i överförd anv., om steg o. d.; jfr BRAKA, v. 1—2. Sätta sig tungt i en stol, så att den knakar. Golvet knakar så fort man går på det. En knakande trätrappa. Tunga, knakande steg. Det knakar i golvet, isen, lederna. G1R 9: 338 (1534). Anders Jönsson (hade) tagit Herr Adjuncten i handen, och vridit, så at det knakat uti fingrarne. VDAkt. 1783, nr 349. Thor sig reste på knakande vagn. Tegnér (WB) 2: 117 (1813). (Hus-)knutarna knaka i kölden. Ekelund Improv. 65 (1922). Snart knakade badbryggan ånyo under flickornas trippande fötter. Krusenstjerna TonySLär. 21 (1926). — särsk.
a) i uttr. ngt knakar i alla (sina) fogar, det knakar i (ngts) alla fogar (förr äv. fogningar) o. d.; ofta bildl. (jfr b), för att beteckna att ngt är utsatt för stark påfrestning (o. nära att brista sönder). Bergklint Vitt. 231 (1772; bildl.). Skeppet knakade och brakade (för den hårda sjögången) i alla sina fogar. Lundgren MålAnt. 2: 2 (1872). Det kommer att knaka i partiets fogar, om bondeförbundets nya politik kommer att fortsättas. SvD(A) 1933, nr 274, s. 4.
b) (vard.) bildl. (jfr a), i uttr. så (att) det knakar (efter) l. knakar om det i användning ss. förstärkande uttryck. Erik Olson hette han, var svensk så det knakade efter. GHT 1896, nr 68 B, s. 3. (I Brasilien) skulle man få sig en torva jord för egen del, där det skulle växa så det knakade om det. Didring Malm 2: 208 (1915).
Spalt K 1539 band 14, 1936