Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLAFS klaf4s, interj. o. sbst.2; ss. sbst. n.; best. -et.
Etymologi
[till KLAFSA; jfr t. klaps, till klappen (se KLAPPA, v.)]
I. interj., betecknande l. återgivande ljudet av en smäll l. en klatsch l. ett slag o. d., numera nästan bl. det ljud (l. ett ljud liknande det) som uppstår, då ngn slår emot l. faller ned l. trampar i ngt vått l. klibbigt o. d. (l. åter lyfter upp foten därur) l. då en sko l. toffel o. d. kippar; äv. ss. beteckning för det intryck som man erfar vid beröring med ngt klibbigt l. smetigt; äv. upprepat; jfr KIPP, interj., KLIFS, interj., SMACK, interj. (T.) Schwaps, (sv.) klafs, smällen eller ljudet af en släng. Lind 1: 1397 (1749). Klafs! klafs! ”Ligg der ni otäcka tjocka näfverskor ..”. Almqvist Skälln. 64 (1838). Människorna trampade muntert klafs, klafs i snöslasket. Öberg Son. 40 (1905). Ett ljumt .. vårregn! .. Och hur skrattretande att traska omkring — klafs! klafs! — i sin bästa stass. Bergman JoH 21 (1926).
II. sbst.: ljudet ”klafs”; äv. i förb. klifs klafs, se KLIFS, interj. o. sbst.2 II. Galoscherna sade klafs i den tunna lervällingen på trottoaren. Alving FrkVästervik 115 (1908). Det säger ”klafs”, då .. (kamelerna) trampa till (i ökengyttjan), och ”smack”, då de draga upp foten ur hålet. Hedin Pol 1: 107 (1911). TurÅ 1932, s. 340.

 

Spalt K 1044 band 14, 1936

Webbansvarig