Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KIVA ɟi3va2, v. -ade ((†) pr. ind. sg. -er G1R 8: 295 (1533), Stiernhielm Herc. 170 (1648)); o. KIVAS ɟi3vas2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -NING (†, Ekblad 424 (1764)); -ARE (tillf., Linc. D 4 a (1640), Schultze Ordb. 2118 (c. 1755)), -ERSKA (†, Lind 1: 1001 (1749)); jfr KIV.
Ordformer
(kiv- (kiffu-, kijf(f)u-, kijf(f)w- osv.) 1526 osv. kyfw- 1711)
Etymologi
[fsv. kiva; liksom d. kive, kives, isl. kífa, av mnt. kīven, motsv. mht. kīben, kīven, t. keifen; möjl. etymol. identiskt med t. dial. kīfen, skrapa, gnaga, alltså med ursprunglig bet.: skrapa o. d. (jfr HjPsilander i ZeitschrVerglSprachf. 45: 258 (1913))]
— jfr BEKIVA.
I. i aktiv form: tvista, strida; särsk. i fråga om tvist med ord: träta, gräla, munhuggas, käbbla; ofta i uttr. kiva med, förr äv. mot l. på ngn; utan dylik bestämning numera ofta med reciprok bet.: kivas (jfr II); förr äv. i uttr. kiva samman l. tillhopa l. sig l. sins emellan o. d.; ofta i förb. kiva och (eller) gräla, kiva och (eller) träta(s) o. d.; äv. i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. Barn kiva alltid. (Herrens tjänare) skal icke kijffwa eller ropa. Mat. 12: 19 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Thå kijffuadhe Judhanar sijn emellan säyandes, Hwrw kan (osv.). Joh. 6: 52 (NT 1526; Bib. 1917: tvistade). Huilker som kiffuer och tretter på then andra. G1R 8: 295 (1533). Ther twå träta och kiffua samman. DomRegl. mom. 36 (c. 1540). Kijffua medh ingom vthan saak. Ordspr. 3: 30 (Bib. 1541; Bib. 1917: tvista). En hoop med flugor eller myggor, som sins emellan kifvade, refves och sletes. Lundberg Paulson Erasmus 128 a (1728). Då aristokratien kifvade mot konung Gustaf III, valde den (osv.). Livijn 2: 133 (1831). Ingen (i familjen) är svartsjuk på den andra, ingen kifvar. Almqvist TreFr. 2: 146 (1842). Så kifvade de och trätte hela tiden. Hammarsköld Sag. 45 (1892). — särsk.
a) med bestämning inledd av prep. om, förr äv. över, betecknande föremålet för tvisten l. striden; särsk. i fråga om tvist l. strid för att få ngt i sin ägo l. komma i besittning av ngt o. d., äv. övergående i bet.: ivrigt tävla om (ngt); jfr II slutet. Han har alltid lust att kiva om småsaker. Kiva om platsen (ngnstädes). LPetri 2Post. 125 b (1555). Stephanus och Bassianus .. kijfwade om Biskopsdömet i Epheso. Schroderus Os. 1: 772 (1635). (De lärdas) konst, at öfver hårstrån kifva (dvs. tvista om påvens skägg). Kellgren 2: 67 (1777). Rundtomkring (i Europa) kifvar man som bäst om rösträttighetens utsträckning. Frey 1850, s. 115. (Dackes män) kivade minsann inte om några hövitsmannauppdrag. Ljungquist NDacke 399 (1927).
b) (†) med innehållsobj.: yttra (ngt) under kiv l. gräl. Han beroopades till wittne, öfwer dhe ordh, som dhe .. sigh emellan kifwadhe. ConsAcAboP 4: 284 (1675).
c) (†) med efterföljande att-sats l. indirekt frågesats. Någre vtaff Judarna .. begynte kijfwa medh Petro (dvs. förebrå Petrus), at han hade begifwit sigh til the oomskurne Hedningar. Schroderus Os. 1: 36 (1635). A. och B kifvade ifall intet korpen var svart på det eller det sättet. CAEhrensvärd Brev 2: 50 (1795).
d) i fråga om strid med vapen; jfr KIV a. The män som medh tigh (dvs. Israel) kijffua skola warda såsom intet. Jes. 41: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: strida mot dig). Svart Gensw. G 3 a (1558).
e) i fråga om tvist inför rätta: väcka l. fullfölja talan, processa; jfr KIV b. (Här skall) hållas ett tingh hwart åhr, / .. / För thedh hwem orätt är skedt, skal kijffua. Messenius Disa D 4 b (1611). År 1671 förlorade Steinberg åter en rättegång och fick plikta för obehörigt kifvande. Fryxell Ber. 14: 59 (1846).
II. dep.; vanl. i reciprok bet.: tvista, strida med varandra; trätas, gräla, munhuggas, käbbla; äv. (föga br.) med intr. bet.: tvista, strida, gräla, träta (med ngn l. med varandra); äv. i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. Thet wahrade icke lenge förn the åter begynte på kifwas och slås. Swedberg Cat. 690 (1709). Jag understår mig ej at i detta hårfina ämne kifvas med mina mästare. LBÄ 2—3: 144 (1797). Hagberg Shaksp. 2: 321 (1847; bildl.). De kunde aldrig me’ hvarann bröderna, slogs och kifvades jämt. Strindberg Kamm. 2: 14 (1907). I högkvarteret kifvades redan ett dussin stridiga viljor. Janson CostaN 2: 260 (1910). Osynliga i träskets djungel skrika sothönsen och kivas. TurÅ 1932, s. 16. — särsk. i uttr. kivas om ngt, strida, tvista om ngt; äv. övergående i bet.: ivrigt tävla om ngt; jfr I a. Kolmodin QvSp. 1: 535 (1732). Mägtige stormän hade kifvats om väldet. BEHildebrand i 2SAH 48: 10 (1872). Roddargossarna kifvades om att fånga .. (vimplarnas) snibbar. Heidenstam Karol. 2: 58 (1898). Stiernstedt Liw. 199 (1925).
Särsk. förb.: KIVA EMOT10 04. (numera bl. i vissa trakter, vard.) käbbla emot, kälta emot (ngn l. ngt); förr äv.: sätta sig till motvärn mot, motsätta sig (ngt). Han sattes vti fengsle hart, / så lenge ther at bliffua, / at alt samman betalat wart, / ther halp ey emoot at kijffua. Ps. 1536, s. 17.
Ssgr (Anm. Ssgrna kunna äv. hänföras till KIV): A: KIV-LYSTEN. (tillf.) stridig, trätlysten, grälsjuk. Hagberg Shaksp. 3: 249 (1848).
-SJUK. (†) = -LYSTEN. Nehrman Gift. 207 (1747).
B: KIVA-NÄBB, se KIVENÄBB.
C: KIVE-NÄBB, se d. o.
D: KIVO-FULL. (†) trätgirig, trätlysten. SalOrdspr. 21: 19 (1536).
-NÄBB, se KIVENÄBB.
Avledn. (Anm. Avledningarna kunna äv. hänföras till KIV): KIVIG, adj. -are. (numera bl. vard., föga br.) kivaktig, stridslysten, trätgirig; äv. i oeg. o. överförd anv. Linc. Ss 1 a (1640). Vår gamla kiviga och skröpliga jord. SDS 1919, nr 309, s. 4.
KIVISK, adj. (†) trätlysten, trätgirig. Linc. Ttt 6 b (1640).
KIVSAM, adj. -sammare; adv. -t. (kiv- 18341919. kive- 1755. kivo- 1536) [fsv. kifsamber (HelMänLefv. 146)] (numera föga br.) kivaktig, stridslysten, trätgirig; förr äv. om sak: retsam, kitslig. Een kijffuosam quinna. SalOrdspr. 19: 13 (1536). Kifsamma .. göromål. Stenhammar Riksd. 1: 98 (1834). Hammarström Gyckelm. 138 (1919; oeg.).

 

Spalt K 1015 band 14, 1935

Webbansvarig