Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KEL ɟe4l, sbst.2, stundom KÄL ɟä4l, sbst.2, n.; best. -et.
Ordformer
(ke(e)l 1732 osv. käl (kjäl) 17491930)
Etymologi
[jfr d. kæl, d. dial. kel; vbalsbst. till KELA]
(vard.) kelande.
1) motsv. KELA 1. Lind (1749). (Hon) kan .. aldrig upphöra med sitt tissel och käl med sin välsignade man. Callerholm Stowe 202 (1852). Essén Fob 94 (1919).
2) motsv. KELA 2. Tu må man klema nu (med din son), så får tu framdels fruchta, / Tå han tig, för titt keel, tilbaka lärer tuchta. Kolmodin QvSp. 1: 70 (1732). Igenom för mycket kel, fördärfvas barnen. Sahlstedt (1773). För att skilja honom från kelet och klemandet i hemmet. Kihlman 2Skälmrom. 122 (1923).
Anm. Hos Swedberg Ordab. (c. 1730) förekomma de till sin bildning dunkla orden kekl, ”kel”, o. kekla, ”kela”, vilka hava upptagits hos Schenberg (1739) o. av Lind (1749).
Ssgr, se KELA ssgr.

 

Spalt K 893 band 14, 1935

Webbansvarig