Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JUBILERA jɯ1bile4ra l. jub1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (KyrkohÅ 1900, s. 301 (c. 1730), Östergren (1929)); jfr JUBILATION.
Ordformer
(jubel- 1615—1755. jubil- 1541 osv.)
Etymologi
[fsv. jubilera; jfr d. jubilere, t. jubilieren; ytterst av lat. jubilare, till lat. jubilum (se JUBEL, sbst.1)]
(numera föga br.) jubla. Iubilera tu iord här nedhre, I bergh glädhiens medh frögd. Jes. 44: 23 (Bib. 1541; Bib. 1917: höjen glädjerop). Med stort jubilerande och rop. Tegel E14 272 (1612). Ps. 1695, 131: 6. Att tyskarne jubilerade öfver den vunna segern är naturligt. Oscar II 3: 224 (1849, 1889). En jubilerande koloratur vid ordet ”Freude” (i Bachs kantat nr 26). (Jeanson o.) Rabe 1: 239 (1927). — särsk. (†) ss. vbalsbst. -ing, konkret: jubelrop. KyrkohÅ 1900, s. 301 (c. 1730).

 

Spalt J 218 band 13, 1934

Webbansvarig