Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INSTABIL in1stabi4l, adj. -are. adv. -T; förr äv. INSTABEL, adj.
Ordformer
(-stabel 1838—1888. -stabil 1898 osv.)
Etymologi
[jfr t. instabil, eng. o. fr. instable; av lat. instabilis, av in- (se IN-, pref.2) o. stabilis (se STABEL, STABIL)]
(i sht i fackspr.) som har ett osäkert jämviktsläge; äv. bildl.: vacklande, ostadig, fluktuerande, föränderlig. SvLittFT 1838, sp. 515. Flygplanet .. visade sig instabilt och slogs sönder. 2NF 34: Suppl. 403 (1922). Priserna ha varit instabila. TT 1927, Allm. s. 110. — särsk. fys. i uttr. instabil jämvikt, labil l. osäker jämvikt. Hildebrandsson Buchan 132 (1874). Tallqvist SvFinOrdf. (1898).

 

Spalt I 851 band 12, 1933

Webbansvarig