Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INDIKATIV (om uttal se INDIKATIV, sbst.), adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. indikativ, eng. indicative, fr. indicatif; av lat. indicativus, adj., ägnad att utvisa ngt, avledn. till indicare (se INDICERA). — Jfr INDIKATIV, sbst.]
språkv. adj. till INDIKATIV, sbst.: indikativisk. Indikativa verbformer. Weste (1807). Rydqvist SSL 1: 373 (1852). Aldrig förekommer der (dvs. i äldre bekännelseskrifter) det imperativa ”du skall tro”, utan alltid i stället det indikativa ”jag tror”. Sundberg Bekänn. 7 (1879). LoW (1889).

 

Spalt I 354 band 12, 1933

Webbansvarig