Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IMITERA im1ite4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (föga br., Hammarsköld SvVitt. 1: 238 (1818), Östergren (1928)); jfr IMITATOR, IMITATÖR o. IMITATRIS (se avledn.), ävensom IMITATION.
Ordformer
(im- 1616 osv. imm- 1697c. 1747)
Etymologi
[jfr t. imitieren, fr. imiter, ävensom eng. imitate; av lat. imitari, efterlikna, eftergöra, till samma rot som imago, bild, eg.: avbild (se IMAGO). — Jfr IMITATIV]
jfr HÄRMA.
1) taga l. använda (ngt l. ngn) som förebild l. mönster; efterlikna, taga efter; äv.: efterapa, härma; förr äv.: gå efter, följa (ett formulär o. d.). Vill man fuller biudhe till att imitere dett formular min brodher oss tillsändt haffver. OxBr. 5: 111 (1616). Qvickheten är endast Ap-talangen; .. lättheten at imitera. Thorild Gransk. 1784, 13—14: 53. Engelsmännen lärde sig icke att imitera detta knep, förr än det nästan var för sent. Lundgren MålAnt. 2: 214 (1872). — särsk.
a) i sht estet. i fråga om litterär framställning: med avs. på stil (motiv, ordval o. framställningssätt o. d.) taga l. använda (ngn, ngns skrifter l. ngns framställningskonst o. d.) som förebild l. mönster (utan att därför slaviskt kopiera), efterbilda. Thyselius Bidr. 48 (i handl. fr. 1637). Imitera Homerus är icke att skrifva det, som Homerus har skrifvit; utan att skrifva så, som Homerus har skrifvit. Thorild 3: 197 (1792). Leslies försök att imitera Lytton Stracheys mästerliga framställningskonst har utfallit ganska illa. Hagberg VärldB 10 (1927); jfr huvudmomentet ovan. — särsk. [efter fr. imité de l’espagnol o. d.] (†) i p. pf. med objektsväxling, i uttr. imiterad efter franskan o. d., utgörande en imitation av en fransk osv. förebild. 2VittAH 7: 413 (1796, 1802). Weste (1807).
b) mus. om stämma: (i modifierad form) upprepa ett tema som förekommer i (en annan l. andra stämmor); äv. i överförd anv., i uttr. imiterande stil o. d. Londée Kellner 18 (1739). Mankell Lb. 137 (1835). Ett allegro i fugerad eller åtminstone imiterande styl. Wegelius MusH 197 (1892).
2) förfärdiga l. (med sakligt subj.) utgöra en efterbildning av (ngt); efterbilda, eftergöra; särsk. dels i fråga om framställande av ngt i annat, lättåtkomligare l. billigare (oäkta) material än förebilden, dels i fråga om anbringande av dekorationer i form av fingerade byggnadskonstruktioner o. d.; i sht i p. pf.: oäkta; fingerad. Linné Stenr. 89 (c. 1747). (Vi) hafve .. utväg, at fullkomligen imitera de naturliga (mineralvattnen). VetAH 1775, s. 110. Ett imiteradt bjälklag, där de runda bjälkändarne antydts. Hahr ArkitH 41 (1902). Alla dessa möbler äro af ek i imiterad röd mahogny. SDS 1904, nr 232, s. 3. Snidade och förgyllda ornament (på vissa ur) imitera de oftare förekommande förgyllda bronsbeslagen. SvRokoko 31 (1924). — särsk. (†) i p. pf. med objektsväxling, i förb. imiterad efter ngt, förfärdigad efter mönster av ngt. Fransyskt krusflor imiteradt efter det Chinesiska. KonstNyhMag. 1: 32 (1818).
Avledn.: IMITATION, IMITATIV, se d. o.
IMITATOR, m.||(ig.) till 1 o. 1 a: person som efterbildar; ofta med nedsättande bet.: person som efterapar; äv. med genitivbestämning (poss. pron.): person som efterbildar (efterapar) en annan. Dalin Vitt. 4: 500 (1750). Alle Imitatorer, mer eller mindre, i ett eller annat slag, äro riktige Kort-Knektar. Thorild 3: 206 (1792); jfr IMITERA 1 a. Naturligtvis finnas .. sådana, som snarare kunna kallas Schartaus imitatorer än hans efterföljare. Billing i 3SAH 25: 368 (1913).
IMITATORISK, adj. [avledn. av IMITATOR] (mindre br.) = IMITATIV 1; vanl. med nedsättande bet. NF (1883). På ett ofritt, rent imitatoriskt sätt, hos oss införa de stora kulturländernas, framför allt Tysklands, arbetssätt. Verd. 1890, s. 37. särsk. mus. motsv. IMITERA 1 b. Andra .. mer contrapunkterade och imitatoriska bearbetningar (av en viss koral). Gnosspelius Choralfr. 11 (1880).
IMITATRIS, f. [jfr fr. imitatrice] fem. till (IMITATOR o.) IMITATÖR. Hedberg 4År 367 (1858).
IMITATÖR, m.||(ig.) (förr äv. skrivet på fr. sätt) [jfr fr. imitateur] till 1 o. 1 a.
1) = IMITATOR. Gyllenborg Skald. 88 (1798). Redan under sin lifstid fann Petrarca imitatörer. Söderhjelm ItRenäss. 67 (1907).
2) varietékonstnär o. d. vars specialitet är att härma bekanta personligheter, uppträda ss. person av motsatta könet o. d. PT 1912, nr 2 A, s. 3. (En) rolig och lustig kabaret, med sång och uppträdanden av imitatörer och till damer utklädda herrar. Nordström Amer. 216 (1923). jfr DAM-IMITATÖR.

 

Spalt I 219 band 12, 1933

Webbansvarig