| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IMITATION im1itatʃω4n l. 01—, l. -aʃ- (– – -tscho´n Dalin), r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
vbalsbst. till IMITERA.
1) till IMITERA 1; äv. konkretare. Swedberg Schibb. 275 (1716). Menniskans medfödda böjelse för imitation. Gyllenborg Skald. 2 (1798). Imitation kan ju i själfva verket ej undvaras vid språkundervisning. PedT 1901, s. 269. VerdS 152: 6 (1907). — jfr ANTIK-IMITATION. — särsk.
a) i sht estet. till IMITERA 1 a; ofta konkret. Kellgren 2: 144 (1791). Thorild 3: 198 (1792). Att Horatius efterbildat grekerna, är en allbekant sak. På några få ställen består denna imitation i en nästan ordagrann öfvers. af de grekiska förebilderna. PedT 1893, s. 21.
b) (†) pedag. fritt återgivande (reproduktion), särsk. i skrift, av läst text på främmande språk (ss. hjälpmedel för språkets inlärande); nästan bl. konkret, om dylik skriftlig reproduktion. VDP 1683, s. 593. Exerceras .. (lärjungarna) i stylo therigenom at the .. skrifva små imitationer. Skolordn. 1724, s. 16. Därs. 1778, s. XXV.
c) mus.
β) till IMITERA 1 b; äv. konkretare. Sträng imitation, då motivet l. temat upprepas med samma intervaller, rytm, rörelse osv., fastän i annat tonläge; fri imitation, då motivet osv. i dessa avs. vid upprepningen framträder mer l. mindre modifierat. De stämmor, hvilka innehålla imitationer, böra alltid väl markeras och framhållas. Mankell Lb. 139 (1835). Jeanson (o. Rabe) 1: 69 (1927).
d) [termen i sv. först använd af Hj. Ideforss (se nedan)] språkv. konkret: föreställningsbetonad interjektion. Ideforss PrimInterj. 1: 2 (1928).
2) till IMITERA 2; vanl. konkret, om vara l. föremål. JernkA 1868, Bih. s. 15. C. G. Mineurs bekanta, utmärkta imitationer af gyllenläderstapeter. TT 1871, s. 170. FredrITid 6 (1924). — jfr BRONS-, BÄRNSTENS-, DIAMANT-, EK-, PÄLS-, SIDEN-, STUCK-IMITATION m. fl.
Spalt I 217 band 12, 1933