Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IHÅLA, v. -ade. vbalsbst. -NING (Schultze Ordb. 1761 (c. 1755)).
Ordformer
(ihola 1640—1734. ihåla c. 1740 —c. 1755)
Etymologi
[avledn. av IHÅL, adj.; jfr t. einhölen]
(†) förse med fördjupning, urholka, urgröpa; äv.: göra ihålig; äv. i p. pf. ss. adj.: ihålig; jfr HÅLA, v.1 1. Linc. (1640). Uti ihålade träen. Broman Glys. 3: 549 (c. 1740). Schultze Ordb. 1761 (c. 1755).

 

Spalt I 149 band 12, 1933

Webbansvarig