| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄLL häl4, sbst.2, r. l. f. l. m. (f. Hes. 24: 8 (Bib. 1541), SAOL (1900; jämte r.); m. BtFinlH 2: 288 (1666: på en heetan häll; genus dock osäkert), Ahlman (1872)); best. -en, i sht vard. (utom i södra Sv.) samt i poesi äv. -n (Sätherberg Blom. 2: 57 (1844), Hertzberg Canth 2: 6 (1886)); pl. -ar (1Kon. 19: 11 (1541) osv.) ((†) -er NoraskogArk. 5: 130 (1621: Spijssheller), TurÅ 1903, s. 178. Anm. Pl. -er torde i vissa fall vara att hänföra till HÄLLA, sbst.1).
1) i dagen gående, bart o. kalt, vanl. avslipat o. förhållandevis jämnt, mindre parti av fast bärg; klippa; särsk. om mer l. mindre sluttande dyl. formation, ofta invid vatten; äv. övergående i bet.: litet, kalt skär; äv. oeg., om liknande bärgsparti ingående i lager av skiktade (l. skiffriga) bärgarter i jorden. Iagh haffuer .. samma blodh lätit vthgiuta vppå ena bara häll. Hes. 24: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: kala klippan). Här blottas snöbetäckta fjällar, / Från deras rygg och branta hällar / En lossad börda rusar ner / Med brak och dån i älfvens sköte. GFGyllenborg Vitt. 1: 199 (1795). Folk .. / som, strödt kring polens ring bland skogarna och fjällen, / upphugger, nattbetäckt, din bergning utur hällen! Tegnér (WB) 2: 73 (1812); jfr 2. I det öfre röda och det undre grå skiftet (brytas) tjocka hällar, som falla några få grader åt vester. 3SvGeolU 57: 34 (1883). Utöarna och hällarna, där strömmingen brukar hålla till. LfF 1898, s. 51. — jfr BÄRG-, GRUS-, GRÅ(STENS)-, KLIPP-, RUND-, STEN-HÄLL m. fl. — särsk. (i vitter stil) bildl., om tjock, fast is l. (jfr 3) om större isblock. På isens klara häll. Gyllenborg Bält 74 (1785). Tegnér (WB) 3: 4 (1817).
2) (i sht i fackspr.) bärggrund, fast bärg; ofta i sådana uttr. som fast(a) häll(en); förr äv. närmande sig bet.: urbärg. G1R 24: 557 (1554). Är och förmodandes att Mallmen skall och finnas i faste hellen. SRheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 50. Omväxling af öppen häll och lågt skogstäcke. TurÅ 1909, s. 56. — jfr KALKSTENS-, MALM-HÄLL m. fl.
3) större, slät o. flat, mer l. mindre skivliknande, (naturlig l.) tillhuggen, i sht rektangulär sten, särsk. använd för olika praktiska ändamål; äv. i överförd anv., om liknande skiva av annat material, i sht (gjuten) metall (järn). L. Paulinus Gothus Pest. 68 b (1623). Goda jemna hellar (skulle) leggias för (kyrk-)dören vthan til. Murenius AV 185 (1648). Sahlstedt (1773; om järnhäll m. m.). Evighetens gränssten, grafvens häll. Tegnér (WB) 3: 98 (1820). Af kalkstenen, som lätt kan klyfvas i stora hällar, göras trappsteg och golfstenar. Berlin Lrb. 90 (1852). Färgen (bearbetas) upprepade gånger .. (med bindämnet) på en qvadratisk häll af marmor eller glas .. medelst en rund löpare. TT 1877, s. 77. Stoftet göms af hällen. FWulff i Finn 1903, s. 52 (om gravhäll). — jfr BAKUGNS-, BLOT-, FÄRG-, GAVEL-, GJUTJÄRNS-, GRANIT-, GRAV-, JÄRN-, KAKELUGNS-, KALKSTENS-, LIK-, LOCK-, MARMOR-, MÅLAR-, OFFER-, RIV-, RUN-, SANDSTENS-, SIDO-, SKIFFER-, SKORSTENS-, STEN-, TACKJÄRNS-, TAK-, TÄCK-, VÄGG-HÄLL m. fl. — särsk.
a) om den flata yta i öppen spis där elden göres upp; stundom om den övre ytan av en kokspis. Linderholm 2: 415 (1803). Han satte sig ned på spisens häll. Fröding Stänk 77 (1896). 2UB 1: 444 (1898). — jfr SPIS(EL)-HÄLL m. fl. — särsk. i överförd anv.
α) (i Finl.) kokspis (jfr Bergroth FinlSv. 185 (1917)). Inte kan man göra eld i hälln, så här midt i natten. Hertzberg Canth 2: 6 (1886).
β) om ugn (i spis); i ssgn BRAS-HÄLL.
b) metall. häll utgörande botten, vägg l. dyl. i masugn, härd l. annan dyl. ugn; ss. senare led i ssgr l. elliptiskt för dessa; jfr BOTTEN-, BRÖST-, BYGGNINGS-, DAMM-, FLOSS-, FORM-, GRUND-, KIL-, KRANS-, LACK-, SIDO-, SPJÄLL-HÄLL m. fl.
Ssgr. Anm. Nedan anförda ssgr (i sht i formen hälle-) torde i stor utsträckning vara bildade till HÄLLA, sbst.1, men anslutas numera i allm. till HÄLL, sbst.2
(2) -ARTIG. (†) om sten: till sin beskaffenhet liknande urbärget; tät. En del bärgslag falla skifrige, en del hällartige, en del qvadrige och en del rösige. Wallerius Min. 153 (1747). —
(1, 3) -BUNDEN, p. adj. (föga br.) om mark, jordart o. d.: som är uppfylld med stenhällar. MosskT 1890, s. 318. Gårdstomt 3 tunnland hällbunden mark. PT 1905, nr 120 B, s. 2. —
(1) -HAGE. (enst., †) eg.: hage med (många) bärghällar; bildl., i pl. best., om Norge. (”Härkuller”, dvs. K. XII) tänkte .. lägga hällhagarna under gården (dvs. Sverge). Dalin Vitt. II. 6: 115 (1740). —
(1) -KAR. [sv. dial. (Södermanl.) hällkar] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vattenfylld fördjupning (skreva) i bärg. Kalm VgBah. 187 (1746). FoFl. 1912, s. 126. —
(3) -KISTA. (häll- 1822 osv. hälle- 1845—1928 (angivet ss. mindre vanl.)) arkeol. forntida grav byggd av stenhällar; i sht om dyl. grav från hällkisttiden i form av en enkel avlång kammare med väggar (o. tak) av jämförelsevis tunna hällar. Iduna 9: 307 (1822). Hällkistorna bildas af stora, på kant resta stenhällar; de äro städse fyrsidiga, ehuru långsidorna ej alltid äro fullkomligt parallella. SvH 1: 40 (1903). —
(3) -KIST(E)-RÖR. (-kist- 1852. -kiste- 1843—1853) arkeol. jordfritt röse inneslutande hällkista. Holmberg Bohusl. 2: 170 (1843). Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 107 (1853). —
(3) -KISTTID(EN). (-kist- 1902 osv. -kiste- 1909) arkeol. den fjärde o. sista, gm begravning i hällkistor kännetecknade perioden av yngre stenåldern. Uppl. 1: 169 (1902). Fornv. 1909, s. 108. —
(1) -KLIPPA, r. l. f. (häll- 1804. hälle- 1639—c. 1700) (†) klippa; bärghäll; äv. bildl. Then rätte Hälleklippan och Borgen i Öknenne, Herran Jesum Christum. JPetri PEriksson B 1 a (1639). (Genom Nås socken rinner Dalälven) sakta eller med lugnt vatten .. tills mot slutet, der en stor hällklippa möter. EconA 1807, febr. s. 58 (1804). —
-LAV. (häll- 1907. hälle- 1798) bot. om vissa på bärghällar växande lavar.
(1, 2) -MARK. geol. o. växtgeogr. mark som utgöres av naken l. fläckvis med tunt jordlager (l. med vittringsgrus) täckt, fast häll l. av liknande bärghällar. BtRiksdP 1894, I. 1: nr 5, s. 12. Ymer 1904, s. 320. SthmTraktVäxt. XI (1914).
(1) -MÅLNING. arkeol. o. etnogr. målning som utan föregående inristning utförts på klippvägg av människa på primitivt kulturstadium; jfr GROTT-MÅLNING. Hällmålningarna i Jämtland. JmtFmT 1: 55 (1891). Ymer 1907, nr 226. 2VittAH 35: 241 (1927). —
(1, äv. 3) -RISTNING. (häll- 1828 osv. hälle- 1843) arkeol. konkret, benämning på bilder o. tecken som i förhistorisk tid (i sht under bronsåldern) inhuggits l. inristats på (vanl. sluttande l. vågräta, ofta av isen glattslipade) bärghällar l. på lösa stenblock l. hällar. 2VittAH 14: 29 (1828, 1838). Skandinaviens hällristningar. Holmberg (1848; boktitel). De i Bohuslän, Östergötland och andra landskap förekommande hällristningarna (i släta klippor inhuggna figurer, ofta bildande stora taflor). Montelius SvFornt. Atlas 1: 23 (1872). 2VittAH 35: 7 (1927).
Ssg (arkeol.): hällristnings-skepp. i hällristning ingående avbildning av skepp. Ymer 1916, s. 290. —
-SPIS, äv. -SPISEL. (i Finl.) = HÄLL, sbst.2 3 a α. Gripenberg TätnLed 70 (1886). FrSkogSjö 1932, s. 239. —
-STEN. (häll- 1734—1858. hälle- 1745—1815) (†)
1) till 1 o. 2: klippa; äv.: sådan sten- (art) som vanl. förekommer i den sv. bärggrunden, urbärg l. gråsten; äv. om enstaka, lös sten (av dyl. stenart). En klyft eller remna i toma Hällestenen. VetAH 1745, s. 125. Man .. (har) velat kalla de faste bärgens arter för Hällebärgsarter, och de löse stenar för Hällestenar. Wallerius Min. 147 (1747). Lindfors (1815). ASScF 5: 143 (1855, 1858).
2) [ombildn. av HÄRD-STEN i anslutning till HÄLL, sbst.2] till 3 b, = HÄRD-STEN 2. Linné Ungd. 2: 225 (1734). —
(1) -SÖTA, r. l. f. (häll- 1684—1926. hälla- c. 1550. hälle- 1578—1757) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ormbunken Polypodium vulgare Lin., stensöta. 2LinkBiblH 4: 79 (c. 1550). Västerb. 1926, s. 270.
B (†): HÄLLA-SÖTA, se A.
C: (1, 2) HÄLLE-ART. (häll- 1804—1818. hälle- 1758—1891) (†) bärgart; äv. i inskränktare anv., om (olika slag av) urbärg; jfr HÄLLEBÄRG 2. Cronstedt Min. Föret. 4 a (1758). Uti Jemtland och Offerdals socken är hällearten en skifrig hård tälj-sten. Bergman Jordkl. 110 (1766). Rinman (1788). Hammargren Jordkl. 18 (1854). WoJ (1891). —
(1) -BRÅKÖRT. [den icke fullt säkra formen -bråk- är möjligen samhörig med BRÄKEN] (†) hällespring; jfr -BRÄKEN 1. Rudbeck HortBot. 52 (1685). —
(1) -BRÄKEN. bot. om vissa i bärgspringor växande ormbunkar.
1) (†) i uttr. lille l. lissle hällebräken o. d., hällespring. Franckenius Spec. C 1 b (1638). Liszle klöfwod Hällebräken. Därs. A 2 b (1659). Tillandz B 7 b (1683).
2) (†) Asplenium trichomanes Huds., bärgspring; äv. i uttr. lille hällebräken. Franckenius Spec. A 2 b (1659). Bromelius Chl. 2 (1694).
3) Woodsia ilvensis R. Br.; stundom i uttr. vanlig l. täthårig l. luden hällebräken; i uttr. gleshårig hällebräken stundom om Woodsia alpina Bolton (S. F. Gray). Gosselman BlekFl. 178 (1865). Thedenius FlUplSöderm. 486 (1871). Gleshårig hällebräken. Kindberg SvNamn 37 (1905). —
-BÄRG, se d. o. —
-FLINTA, se d. o. —
(1) -GRÄS. (numera knappast br.) örten Sedum acre Lin., fetknopp (som växer mellan o. på hällar); jfr HÄLL-BORRE, -KÄGLA o. HALL-GRÄS. Fischerström Mäl. 19 (1785; anfört ss. brukat i ”landsorterne”). Nyman VäxtNatH 2: 26 (1868). —
-KISTA, -KLIPPA, se A. —
(1) -KNOPP. bot. örten Sedum album Lin., vit fetknopp (som växer på bärghällar); förr äv. = -BÄRGKNOPP; ofta i pl. Franckenius Spec. D 3 a (1659). Liljeblad Fl. 156 (1792; om Sedum rupestre Lin.). Hälleknoppen .. har trinda, rödprickiga blad och vita blommor. 3NF 7: 275 (1927). —
-LAV, se A. —
(1) -LÖK. (†) hälleknopp; äv. i uttr. röd hällelök. Franckenius Spec. D 3 a (1659). Bromelius Chl. 105 (1694). Serenius Kkkk 3 a (1757). —
-RISTNING, se A. —
(1) -SKOLA, r. l. f. [senare leden är sv. dial. (Norrl.) skola, klyfta l. håla i bärg, nära besläktat med isl. skurðr, skärning, skåra o. d. (jfr SKÖRD), till SKÄRA, v.] (†) bärgsklyfta, bärgsskreva. VetAH 1751, s. 279. —
(1) -SPRING. bot. ormbunken Asplenium septentrionale (Lin.) Hoffm. (som växer i bärgsskrevor). ArkBot. II. 1: 92 (1904). —
-STEN, -SÖTA, se A.
Spalt H 1933 band 12, 1932