Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HORTA l. HÖRTA, v.; pres. ind. sg. -ar (Kolmodin QvSp. 1: 306 (1732)) l. -er (Stiernhielm Herc. 237 (1658, 1668)).
Ordformer
(hort- 1685—c. 1755. hurt- 1732. hört- 1658—1732)
Etymologi
[av mnt. hurten (sannol. med icke uppvisad biform horten), motsv. t. hurten, av ffr. hurter (fr. heurter), stöta; av ovisst ursprung. — Jfr HURTIG]
(†)
1) driva, jaga (ngn). Den arm’ och älendiga Siälen, / Som utaff dem (dvs. ”helveteshundarna”) till stygia sent skall hörtas och yrkias. UHiärne Vitt. 83 (1664).
2) bildl.: pådriva, mana, uppmana (ngn till ngt). Ruus går om här (vid dryckeslaget), han manar, och trugar, han hörter och yrker. Stiernhielm Herc. 237 (1658, 1668). Hon (dvs. kvinnan) hurtar them (dvs. männen) til dygd och allehanda slögder. Kolmodin QvSp. 1: 306 (1732). Schultze Ordb. 1950 (c. 1755).

 

Spalt H 1241 band 11, 1932

Webbansvarig