Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HORDOM 3r~dωm2, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[av HOR o. -DOM]
(numera bl. ngn gg arkaiserande l. jur.) hor; äv.: otuktigt leverne, skörlevnad. Thå drogho the scrifftlärdhe och pharisei till honom ena qwinno som war beslaghen medh hoordom. Joh. 8: 3 (NT 1526; Bib. 1541: hoor; Bib. 1917: äktenskapsbrott). Nu warder man andre reson medh hordom beslaghen .. miste lijf. Lagförsl. 127 (c. 1609). Aflar man barn .. i hordom, .. the barn måge ej annat arf taga, än efter egna barn och bröstarfvingar. ÄB 8: 7 (Lag 1734). Bergman Verg. 185 (1921). — särsk. (†) i vissa uttr.: bedriva hordom med ngn, bedriva hor med ngn. ConsAcAboP 5: 360 (1683). VDP 29/4 1708. bruka l. driva hordom, bedriva hor. AntecknSaml. 200 (1530); jfr Ps. 1695, 2: 4. RA 1: 281 (1540). Rydelius Vitt. 47 (1716). falla i hordom, göra sig skyldig till hor. Schroderus Os. 1: 323 (1635). ConsEcclAboP 518 (1661).
Ssgr: HORDOMS-BROTT. (numera bl. ngn gg arkaiserande l. jur.) horsbrott. Ödmann StrFörs. II. 1: 128 (1803). WoJ (1891).
-FALL. (†) jfr -SYND. SthmTb. 9/5 1597. Schroderus Os. 2: 389 (1635).
-LAST(EN). (numera bl. arkaiserande) last som består i att bedriva hor l. otukt. LPetri Œc. 22 (1559). The som med Hordoms Last sig förbryta, måge ingalunda bygga Ächtenskap med hwar andra. Kyrkol. 15: 7 (1686). SAOL (1900, 1923). särsk. (†) i uttr. bedriva hordomslast med ngn, bedriva hor med ngn. RP 3: 49 (1633).
-SAK. (†) rättssak rörande hor; äv. liktydigt med: hor. ÅngermDomb. 28/11 1639, fol. 152. Verelius 40 (1681).
-SYND. (numera bl. arkaiserande) synd som består i att bedriva hor l. otukt. Fosz 432 (1621). Schartau Und. 108 (1804).

 

Spalt H 1212 band 11, 1932

Webbansvarig