Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HORA hω3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (†, Schultze Ordb. 2035 (c. 1755), Ekblad 339 (1764)).
Etymologi
[jfr d. hore, isl. hóra, t. huren, ävensom got. horinon; till HOR; jfr FÖRHORA]
(numera föga br.) bedriva hor l. otukt, föra ett sedeslöst levnadssätt. SynodA 2: 31 (1585). Om söndagen gör man diefwulens (gärningar), dricker och swermar, horar och bolar. Spegel Pass. 237 (c. 1680). Östergren (1927).
Ssgr, se HOR.
Särsk. förb.: HORA BORT10 4. (numera knappast br.) gm liv i otukt förslösa; jfr FÖRHORA 1. Scherping Cober 2: 348 (1737). ÖoL (1852). —
HORA UT SIG10 4 0. (numera knappast br.) förbruka sina krafter gm otukt. Weste (1807). Dalin (1852). jfr UTHORA.

 

Spalt H 1211 band 11, 1932

Webbansvarig