Publicerad 1931   Lämna synpunkter
HINKA hiŋ3ka2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. hinka; till HINK, sbst.2]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hämta upp vatten ur en brunn medelst hink (i bet. 1 l. 2). Schenberg (1739). Dähnert (1784). Hinkande vatten ur brunnarne. Kerfstedt Eva 172 (1888). Cannelin (1921). — särsk. (†) bildl., i uttr. hinka pänning, namn på en lek som består i att taga upp en pänning med munnen, varvid man utför en rörelse som påminner om upphämtning av vatten medelst hink (i bet. 1), ”ta styvern på stolen”. SvForns. 3: 452.
Särsk. förb.: HINKA NEDER. (†) medelst brunnssvängel sänka ned hinken (för att hämta upp vatten ur en brunn). Schenberg (1739). —
HINKA UPP10 4 l. OPP4. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = HINKA, v.2 Schenberg (1739). Hinka upp vatten åt hästarna. Topelius Fält. 4: 216 (1864). Ottelin BSorl. 66 (1904).

 

Spalt H 932 band 11, 1931

Webbansvarig