Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HAVA ha3va2 l. (numera alltid i talspr. o. utom i högtidligare l. stelare stilarter l. arkaiserande äv. i skriftspr.) HA ha4, v.; pres. ind. sg. har ha4r, numera bl. ngn gg ålderdoml. l. arkaiserande haver ha4ver; imper. sg. ha ha4 l. (mycket vårdat) hav ha4v; ipf. hade had3e2 (Moberg Gr. 105 (1815; i dagliga umgänget), LoW (1911; vanl.)), äv. (i vissa trakter samt i högtidl. spr.) ha3de2 (Enberg SvSpr. 60 (1836; enligt det vårdade uttalet), LoW (1911)); sup. haft haf4t; p. pf. (i skriftspr., mindre br.) havd hav4d. vbalsbst. -ANDE, se avledn.; -ARE, -ARINNA, se avledn.
Ordformer
(inf. o. pres. ind. pl. hava (haffua, hafwa, hafva) G1R 1: 2 (1521) osv.; håfwa HH XVIII. 2: 92 (1694); haf’ Stiernhielm Jub. 122 (1644, 1668; i vers), Dens. Parn. 1: 9 (1651, 1668; i vers); ha (haa, ha’) G1R 6: 374 (1529) osv. — pres. ind. sg. haver (haffer, haffuer, hafwer, hafver) SvTr. 4: 9 (1521), Högberg Storf. 169 (1915; arkaiserande), SAOL (1923; angivet ss. ålderdomligt); hafuar Murenius AV 171 (1648); hafr’ Stiernhielm Fred. 12 (1649; i vers); har (haar, hahr) G1R 6: 96 (1529) osv.; haer Lucidor (SVS) 208 (1672), Aurivillius Cog. 30 (1693; jämte haar); haff Sigfridi G 8 b (1619; rimmande med staff); ha(a) Sigfridi C 1 b (1619), Bergroth FinlSv. 115 (1917; angivet ss. talspr.). — pres. ind. sg. pass. havs (hafs, hafz, haffs, haffz) G1R 4: 149 (1527) osv. haves (hafves osv.) KOF II. 2: 30 (c. 1655) osv. — pres. ind. pl. 1 pers. havom (haffuom) FörsprRom. 4 a (NT 1526), Högberg Storf. 162 (1915; arkaiserande); hafwe Swedberg Dav. § 3 (1713). — pres. ind. pl. 2 pers. haven (haffuen osv.) Mat. 5: 47 (NT 1526) osv.; haen Leyoncrona Vitt. 181 (1689); ha(a)n (ha’n) Fosz 325 (1621), Strindberg Bjälb. 95 (1909); har Strindberg SvÖ 3: 219 (1890); ha Nordenflycht QT 1745, s. 35, Hülphers Ångermanl. 170 (1900). — pres. konj. sg. have (haffue osv.) OPetri Tb. 35 (1524; uppl. 1929) osv.; hafwi G1R 1: 54 (1523); hafwa Fosz 479 (1621). — imper. sg. hav (haf, haff) 2Tim. 4: 13 (NT 1526) osv.; ha Rosenfeldt Tourville 111 (”110”) (1698) osv. — imper. pl. 2 pers. haven (hafven osv.) Messenius Disa 35 (1611) osv.; haffuer 2Krön. 23: 14 (Bib. 1541); ha(a)r Messenius Blanck. 47 (1614), UHiärne Vitt. 139 (1665). ipf. ind. o. konj. hafde (haffde) OPetri Tb. 3 (1524; uppl. 1929), ÅgerupArk. Brev 27/3 1765, Hildebrand Isl. 143 (1867: handhafdes, pass.), Billing Betr. 243 (1906: framhafdes, pass.); hade (hadhe) G1R 1: 232 (1524) osv.; hadde VgFmT I. 8—9: 117 (1579), Sparre Fyrmäst. 47 (1920); haadh Sigfridi A 4 b (1619; rimmande med radh). had’ (i vers) Stiernhielm Herc. 28 (1658, 1668), Wennerberg 1: 44 (1881); had Hembygden 1912, s. 124 (talspr.); ha (haa) Prytz OS A 2 b (1620), Ekeblad Bref 1: 325 (1654; konj.; rättat efter hskr.); har Rålamb 8: 124 (1691; konj.). hogde (hågde) BtFinlH 4: 252, 253 (1564); håde Rääf Ydre 1: 367 (i handl. fr. 1620). — ipf. ind. pl. 1 pers. haudom G1R 3: 213 (1526). sup. haft (hafft(h), hafftt, hafdt osv.) SvTr. 4: 9 (1521) osv. hat Kraak EngGr. 118 (1748), Wrangel TegnKärlekss. 123 (cit. fr. 1798); hatt KKD 4: 148 (1712), Cederschiöld o. Olander Vink. 114 (1901; angivet ss. vardagsspr.); hafvett KKD 7: 87 (1705); havit(t) (hafwit, hafvit) VDAkt. 1709, nr 47, VGR 1836, Verif. s. 172; hafvi Runius Dud. 2: 20 (c. 1710: hafwi’; rimmande med Gustafvi), Dahlgren Släktprof. 1: 14 (i handl. fr. 1796). — p. pf. havd (hafd, haffd) G1R 3: 244 (1526) osv.; haven (hafven) Rydqvist SSL 1: 77 (1850: hand-, innehafven; betecknade ss. mindre br.))
Etymologi
[fsv. hava, motsv. d. have, ha, isl. hafa, got. haban, fsax. hebbian, mnt. hebben, fht. habēn, t. haben, feng. habban, eng. have; av ett germ. haƀai-, av omtvistat ursprung; möjl. (trots de svårigheter som den ljudhistoriska förklaringen vållar) besläktat med det likbetydande lat. habeo (jfr särsk. KHMeyer i IdgForsch. 35: 224 ff. (1915)) — jfr HAVANDE, p. adj.]
— jfr BORT-, FRAM-, FÖRE-, HAND-, HIT-, IAKT-, IN-, INNE-, KRING-, KVAR-, MED-, OMHÄNDER-, PÅ-, TING-, UNDAN-, UPP-HAVA m. fl., ävensom BEFALLNINGS-, BEFATTNINGS-, BEFÄL-, DAG-, DOM-, JOUR-, ORD-, UNDER-HAVANDE, p. adj. o. sbst., m. fl.
1) äga, besitta, vara i besittning av, vara ägare l. innehavare av, innehava, råda över, disponera, förfoga över o. d.; äv. emfatiskt i förb. äga och ha(va); stundom utan obj.: äga ngt, vara förmögen l. rik; i allmännare bet. för att överhuvud beteckna tillhörighet till l. samhörighet l. förbindelse med ngn l. ngt: vara försedd l. förenad med, vara utmärkt av l. behäftad med o. d.; stundom: uppvisa, förete o. d.; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Ha en gård, en befattning, ett pastorat. Ha andel i ngt. Ha vad man behöver (för sitt uppehälle o. d.). Ha godt om ngt, nog, rikligt, tillräckligt av ngt. Ha kapital. Han har ingenting. Inte ha ett öre. Han har intet arbete. Ha blå ögon, svart hår, rak näsa. Ha goda nerver. Ha ett godt huvud, en vacker röst. Ha stora krafter. Ha liv, medvetande, känsel. Ha smak, takt, omdöme, solida kunskaper, erfarenhet. Ha en god natur. Beröva ngn allt vad han (äger och) har. Han har icke ord starka nog för att (osv.). Ha stora förtjänster och fel. Ha ett stort namn. Hon har något ovanligt älskligt (över sig). Ha examen (dvs. ha avlagt examen) i ngt. Vart land har sina seder. Huset har fjorton rum. Ålderdomen har sina krämpor. Ha den eller den färgen, en sådan l. sådan gestalt l. skapnad. Ha stora inbördes likheter. RA 1: 39 (1525). Wij haffuom Christi sinne. 1Kor. 2: 16 (NT 1526). Tu skalt inga andra gudar haffua för migh. Cat. 1567, s. A 2 a. Mijn Kläder haa mong lyte. Bondepract. G 2 b (1641, 1662). (Lat.) Orthodoxus .. (sv.) Som hafwer en rätt Tro. Florinus Voc. 58 (1695). Det Aldrabästa af alt godt, som Jorden har. Frese VerldslD 48 (1716, 1726). Sjelfva sången hade något krigiskt. Rosenstein 3: 232 (c. 1790). En hvar sitt lynne har. Tegnér (WB) 2: 62 (1811). Vargen har tänder, och tjuren har horn. Adlerbeth HorSat. 44 (1814). Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull. BEMalmström 6: 37 (1839). För öfrigt hade Schartau ingenting af sektledare. Agardh BlSkr. 1: 4 (c. 1855). Till honom, som har, sällar sig afund. Spongberg Soph. 15 (1866). Det var allt hvad Naboth den gången ägde och hade i världen. Cavallin Kipling Emir. 78 (1898). (Förr) kunde där inte födas mer än en gris .. nu hade de både kor och gäss. Lagerlöf Holg. 1: 10 (1906). — särsk.
a) i många ordspr., t. ex.: Den som spar han har. Mycket vill mera ha. Haffua och fåå är icke lijcke eens. SvOrds. A 8 a (1604). Hoo kiärt wil haffua han skal liufft låtha. Därs. B 1 b. Man vet hvad man har, men man vet icke hvad man får. Rhodin Ordspr. 92 (1807). Godt att ha, så slipper man låna. Granlund Ordspr. (c. 1880). Hvad magen har, det har han. Landsm. XI. 2: 10 (1896).
b) (numera bl. ngn gg i juridiskt l. kameralt fackspr. l. i efterbildning av dylikt) i p. pr. med pass. bet.; särsk. [jfr mnt. in hebbende were] (förr) i uttr. i (ngns) havande värjo o. d., i (ngns) besittning l. ägo. The frijhether och forlæningar .. them han j longh forlidhen tiidt j haffwandis werie hafft haffuer. G1R 1: 286 (1524). Uthan anseende till eens eller annans haffvande rätt. RP 8: 30 (1640). Han .. ville .. sälja sin här hafvande egendom vid Runneby, Angelskog. Tersmeden Mem. 5: 110 (1773). Bolagets denna dag hafvande skulder. Smedman Kont. 5: 34 (1872). Koch Arb. 325 (1912).
c) med avs. på person (jfr d, e, i); med mer l. mindre förbleknad innebörd, övergående i bet.: stå i förhållande till l. förbindelse med (ngn, i dennes l. dennas egenskap av ngt) o. d. Hon har haft många beundrare, friare. Ha förmyndare, privatlärare, guvernant. Vad har du för läkare? Ha ett hyggligt herrskap, en human chef. Ha många vänner, bekanta, fiender. Ha trevligt sällskap. Det rasande Folket (dvs. de menige soldaterna) täflade, hvilkendera måtte gifva sina nyligen hafda befälhafvare det första såret. Kempe FabritiiL 27 (1762). En vän jag hade: jag gjutit mitt blod, / Om hans blick det begärt af mig. ESjöberg 116 (1819). — särsk.
α) i fråga om släktskapsförhållanden, äktenskap o. d. Ha hustru och barn. Ha fästmö resp. fästman. Hon har många syskon. Haffue j .. någhon fadher eller brödher? 1Mos. 44: 19 (Bib. 1541). Jag haar tree fridaste Döttrar. Stiernhielm Herc. 103 (1648, 1668). Jag har haft lyckan att ha de bästa föräldrar. Östergren (1926). — särsk.
α‘) (numera i sht vard.) i fråga om äktenskap: ha (ngn) till man resp. hustru, ha (ngn) till äkta, vara gift med (ngn); numera (utom ngn gg arkaiserande) bl. i inf. i förb. med temporalt l. modalt hjälpverb: (skola l. vilja osv.) bli gift med (ngn) l. gifta sig med (ngn), få l. taga (ngn) till man resp. hustru, få l. taga (ngn) till äkta. SthmSkotteb. 1524, s. 273. Fru Cristhin wiil giffthe siigh och schal haffua iohan thureson. G1R 2: 248 (1525). Hennes broder hade Päder Oluffsons dotter. RP 8: 306 (1640). Skall jag ha en bryggare, dör jag. Hedenstierna Fideik. 220 (1895). Jag, gamle änkeman, (har) i alla fall haft salig kungens syster. Heidenstam Folkung. 2: 23 (1907). Ska de ha varann, så nog ta de varann. Bergman JoH 300 (1926).
β‘) (starkt vard.) ha könsumgänge med (ngn). Tillfrågades, om han weste någon att skylla henne (dvs. sin lösaktiga fästmö) före. Tå sade han .. hon haf(ver) hafft alla. VDP 1665, s. 666.
γ) allmännare: ”rå om ngn” (i ett l. annat avs.); hysa l. se (ngn) hos sig, ha (ngn) hos sig l. i sitt hus o. d.; ha (ngn) ss. gäst o. d.; äv.: ha (ngn) anställd hos sig l. i sin tjänst o. d. Ha gäster, främmande. Ha ngn på besök, på middag. Ha många tjänare. Låtha .. bonden ha så myckitt folk, som han tarffvar. RP 8: 3 (1640). Vi ska ha omkring trettio personer (på kalaset). Bremer Hertha 310 (1856). Så fort ni svarat att ni vill ha mig (näml. ss. inackordering), kommer jag. Hedenstierna FruW 13 (1890). Heidenstam Folkung. 2: 182 (1907).
d) i uttr. ha(va) barn med (förr äv. av) ngn, ha(va) barn tillsammans l. samman o. d., övergående i bet.: ha avlat resp. födt barn (i äktenskap l. illegitim förbindelse) med ngn resp. med varandra. (Han) hade monga söner med henne. OPetri Kr. 36 (c. 1540). Lefver hustrun efter .. (mannen); niute efter landsrätt morgongåfvo sin, ehvad the hafva barn samman, eller ej. GB 9: 3 (Lag 1734). Pfalts-Grefven Philippus hade af Margareta ifrån Bejern tre Söner. Celsius G1 2: 83 (1753). Melin VikSaga 127 (1910).
e) med pregnant bibet.: ha fast (ngn l. ngt), ha (fått) tag i (ngn l. ngt) o. d.; äv. bildl. När jag hade (dvs. hade fått fram) Barnet, lagade jag mig till at få efterbörden. Hoorn Jordg. 2: 95 (1723). Vänta, din röfvare, spetsbof, skurk, nu har jag dig. Stiernstolpe DQ 2: 261 (1818). Nu har jag den kanaljen! Hedberg Sardou 154 (1866). — särsk. (vard.) bildl., i uttr. som beteckna att ngn kommit underfund med o. nu förstår (ngt) l. att ngn erinrar sig (ngt) o. d.; i sht i uttr. nu har jag det o. d.: nu vet jag det, nu minns jag det o. d.; jfr 5 b α. Weste (1807). Ja, — så menar jag precist, .. det förstår sig. Hvar var jag nyss? Jag har det. Bremer FamH 2: 241 (1831). NSvSkämtl. 146: 28 (1920).
f) med avs. på dräkt, plagg, smycke o. d.: bära, ha på sig; jfr 5 a. Försilfrade dufvan .. / .. ett halsband hade af sippor. Tegnér (WB) 3: 109 (1820). Det var så vackert väder, / han hade nya kläder. Fröding Räggl. 1: 77 (1895). En sådan klänning kan icke has mer än en gång. Östergren (1926).
g) (†) i uttr. ha(va) så l. så många år o. d., äv. l. så många år fyllda (jfr 6 c), vara så l. så gammal. Ey .. skal nogen vptaghas för Witneszgill, som icke hafwer sine fiorton Åhr. Schroderus Os. 1: 682 (1635). (Gunnar) hade tjutoett år fyllda. Rydberg Vap. 380 (1891).
h) innehålla; numera bl. i överförd anv., ofta i fråga om text, språkligt uttr. o. d. Ett år har 52 veckor. (Gården) haffu[er] .. j længdene xiij (dvs. 13) alna ɉ q[ua]rt[er]. OPetri Tb. 18 (1524; uppl. 1929). Icke hafva alla krubbor Christum. Borg Luther 1: 124 (1753). At de (dvs. predikningarna) så blefvit hållne, som Conceptet har. VLBibl. Brev 17/10 1824. När den sista satsen i en satsbindning .. har någondera af konj. alltså, derför (osv.). Linder Regl. 67 (1886). — särsk. (†) i fråga om indelning av mått l. vikt l. myntenhet o. d.: utgöras av; i fråga om mynt: ”hålla”. När Daleren haffuer 48 Öre. AJGothus ThesArithm. 59 (1621). 1 Aln har 4 qvarter eller 2 fot. Hofcal. 1739, s. 42.
i) med obj. bestämt av en efterföljande inf. (med att l., numera bl. vard., till att, förr äv. utan att) l. bisats, varvid inf. resp. bisatsen betecknar ngt som från subjektets sida skall l. kan l. får o. d. göras med objektet, mera sällan (se dock γ) ngt som objektet gör l. ngn värkan som det utövar o. d.; äv. (i bet. γ alltid) med sakligt subj.
α) med den eg. bet. hos hava väsentligen bibehållen: äga, ha till sitt förfogande, ha hos sig o. d.; ofta med personligt l. mera konkret obj.; förr stundom med obj. underförstått. Jag har ingenting att ge honom, att skänka bort, att undvara. Ha (ngt) att leva av. Icke ha ngn tid att försumma. Har du en pänna att låna mig? Ha ngn att vända sig till, att tala med, att rådgöra med, att hålla av. Varer redelige vdi then del i haffue sælie. G1R 1: 250 (1524). Han haffuer iche böthe medh. TbLödöse 49 (1587). Han hade ej ens någon, för hvilken han .. kunde klaga sin nöd. Tessin Bref 1: 68 (1751). Nog är det sant att vi har den här vackra parken att gå i. Fröding Eftersk. 2: 18 (1892, 1910). Den (dvs. barrskogen) hade inte jämn mark att växa på. Lagerlöf Holg. 2: 271 (1907).
β) med huvudvikten för tanken lagd på inf. resp. bisatsen o. med mer l. mindre starkt förbleknad bet. hos hava; ofta med (mera) abstr. obj., i vissa uttr. äv. med obj. underförstått; vid konstr. med inf. icke sällan till bet. närmande sig o. stundom svårt att skilja från 12 a. Ha ngt att beställa, uträtta. Ha ngt att lära av ngn l. ngt. Ha ngt att fordra. Ha ngt att göra, äv. bl. ha att göra o. d., se GÖRA, v.1 IV 1 c. Ha att göra l. skaffa med ngn l. ngt o. d., se GÖRA, v.1 IV 1 d, resp. SKAFFA. Ha ngt att säga ngn, att berätta, att omtala. Ha ngn l. ngt att tacka för ngt, se TACKA, v. OPetri Tb. 35 (1524; uppl. 1929). Nu har iag intet mer til at skrifua. Horn Lefv. 204 (1651). Jag har så mycket, hvarom jag ville språka med dig. Atterbom (1824) i 2Saml. 27: 90. Åsa .. tänkte på vad hennes bror .. hade haft att gå igenom. Lagerlöf Holg. 2: 338 (1907).
γ) med sakligt subj. o. helt förbleknad bet. hos hava, i uttr. ha(va) ngt att betyda, innebära, säga o. d., se BETYDA osv.
j) övergående i bet.: ha fått (ngt av ngn, från ett ställe o. d.).
α) (numera mindre br.) i allm.: ha fått (ngt av ngn l. från ett ställe o. d.); ha (äga, innehava ngt) gm gåva l. förläning l. dyl. (av ngn). OPetri Kr. 306 (c. 1540). Deras (dvs. vissa familjers) myndighet som de af Chanen hafwa. Lagerberg Dagb. 24 (1710). Den röda kopparn ha vi från Japan. Linné Stenr. 69 (c. 1747). Det jag eger har jag ju af dig. Rydberg Ath. 77 (1859). — särsk. (†): innehava (ngt som tillhör ngn annan); i sht med avs. på pant o. d. OPetri Tb. 45 (1525; uppl. 1929). Wpbödz en sagielln[n] kiorthill, som Håkienn Hellgess[o]n haff[uer] aff Karinn Torkiellz, förste gång[en]. TbLödöse 221 (1590).
β) med avs. på tanke, kunskap, förmåga l. färdighet, uttalande, ord l. uttryck, framställning o. d.: ha fått l. hämtat l. ”lånat” (ngt från ngn, ur en källa o. d.), ha lärt (ngt av ngn); stundom med avs. på avsikt l. förehavande o. d.: ha inspirerats l. uppmanats (till ngt av ngn). Åsikter, tänkesätt som utbilda sig hos en, utan att man vet varifrån man har dem. (Adeln hade frågat om borgerskapets sekreterare) hade haft befallningh således föra sin ordh på Ridderehuset, eller om han hade thet af sigh sielf? RARP 4: 342 (1650). Sagans ord / har jag af honom. Tegnér (WB) 4: 8 (1822). Sångarne Phämios och Demodokos i Odysseen sägas .. haft sin konst af Muserna. Palmblad Fornk. 1: civ (1843). Det är möjligt, att Runeberg har denna scen från Victor Hugo. Söderhjelm Runebg 2: 142 (1906).
γ) i fråga om meddelande, underrättelse, upplysning o. d.: ha fått (meddelande osv.) av l. från ngn, från ett ställe, ur en källa o. d., veta (ngt) gm ngn o. d.; äv. utan adverbiell bestämning: ha fått, vara i besittning av, ”sitta inne med” (meddelande osv.); förr äv. med obj. uttryckt gm en att-sats. Ha ngt ur l. i första hand, förr äv. av god hand o. d., ur god l. säker källa. RP 8: 439 (1641). Han frågar af hvem jag har det. Weste (1807). Edra berättelser sammanstämma icke så alldeles med de underrättelser jag har derom. Knorring Torp. 2: 179 (1843). Af Biskop Hedrén har jag, att Konungen (osv.). Stenhammar Riksd. 3: 160 (1847).
δ (ngt vard.) i uttr. ha(va) ngt av l. efter (ngn) l. från (en viss tid o. d.), ha ärvt ngt av l. efter (ngn) l. från (en viss tid o. d.); ha (ngt) gm arv från (ngn l. en viss tid osv.); i sht bildl., i fråga om kroppsliga l. andliga egenskaper o. d. De här möblerna har jag efter mina föräldrar. Alla aathlefwor ok seder hafwe j efther Swenske men. G1R 1: 49 (1523). Hvad sämre folk vidskepligt är! Det ha vi / Från Stats-religionens tid. Atterbom 2: 265 (1827). Det (dvs. grymheten mot djur) har han efter sin far. Hagberg Shaksp. 1: 117 (1847). Larsson Solsid. 21 (1910).
k) (†) i uttr. vilja hava, med abstr. obj. l. med att-sats: ivrigt önska, begära, fordra (ngt l. att), i förb. med negation äv.: icke tillåta, förbjuda; äv. i överförd anv., med sakligt subj.: kräva, fordra. Ps. 1536, s. 41. The som unna oss ondt, villja och haffva, att vij krigett continuera. RP 7: 417 (1639). The Fattigha blifwa tryckte (osv.) .. Thet Herren ey hafwa wil. PolitVis. 350 (1650). All godh tingh wele hafwa tijdh. Grubb 17 (1665). Borg Luther 1: 456 (1753).
l) [jfr t. gern haben] (†) i uttr. gärna hava (ngt), eg.: gärna vilja hava (ngt); gärna se (ngt); tycka om (ngn l. ngt). Måtte hända någon hade giärna röd frucht. IErici Colerus 1: 62 (c. 1645). Jag dem städs efterhängt, de mig och giärna ha. Runius Dud. 3: 36 (1711). Lind (1749).
m) (med avs. på brukligheten se under de enskilda orden) med starkt förbleknad bet., i en mängd stående förbindelser, t. ex.: ha(va) anledning (till ngt), användning (för ngt), avseende (på ngt), begrepp (om ngt), behov (av ngt), betydelse (för ngn l. ngt), bevis (på ngt), blick (för ngt), (den) egenskapen (att), fel (i ngt), felet (dvs. skulden), fog (för ngt l. att), fordran, fordringar (på ngn l. ngt), fäste (i ngt l. ngnstädes), följder, förbindelse (med ngn l. ngt), (ngt) fördrag, förhand, förnimmelse (av ngt), gemenskap (med ngn l. ngt), godt om (ngt), grepp (på ngt), sin grund (i ngt), sina gränser, hand (med ngn l. ngt, om ngn l. ngt), hast, hemligheter (för ngn), hjärta (för ngt l. till ngt), ett horn i sidan (till ngn), inflytande, jouren, krig (med ngn), kunskap (om ngt), kännedom (om ngt), loven (sjöt.), makt (över ngn l. ngt, till ngt l. att), mod (till ngt l. att), nog av ngt (äv. bildl.), ordet, ordning (på ngt), orsak (till ngt), privilegium (på ngt), reda (på ngt l. sig), sin riktighet, sin rot l. sina rötter (i ngt), råd (till ngt l. att), rum, rätt l. orätt, rättighet (till ngt), sammanhang (med ngt), sina sidor, sinne (för ngt), sina sinnen, sinnesnärvaro, sken (av ngt), skott (på ngn), smak (av ngt), skuld (i l. till ngt), skäl (till ngt l. att), (ett) slut, syn (för ngt), sällskap (med ngn), säte (ngnstädes), tag (i ngn l. ngt), (god) tid (till ngt), sin tid, (sin) tillflykt (till ngn o. d.), tillfälle (till ngt l. att), (en sådan l. sådan) ton (mot ngn), tur, (en) tvist (med ngn), täten (mil.), umgänge (med ngn), sitt upphov (i ngt), uppsikt (över ngn l. ngt), uppsyn (med l. över ngn l. ngt), sitt ursprung (i ngt), utkiken (sjöt.), utseende (av ngt), vakt (om ngt), vakten, vett (nog att), sin vilja, visshet (om ngt o. d.), våld (att), vård (om ngn l. ngt), sin väg, välde, (en) ända, ärende (till ngn l. ngnstädes), ett godt l. ondt öga (till ngn l. ngt), öra (för ngn l. ngt), ngns öra, överhand(en); — ha(va) fritt (att), lätt l. svårt (för ngt l. att), nödigt l. onödigt (att) m. fl., se under de enskilda orden.
2) med avs. på känsla l. tanke, önskan l. avsikt o. d.: hysa, nära, vara intagen av, ”bära på”, stundom: visa, ådagalägga o. d. Ther .. (domaren) haffuer wilia til at döma Rätt. DomRegl. Ingress (c. 1540). Miszhagh haar iagh til alla. Bondepract. G 3 b (1641, 1662). (En) böjelse, för hvilken jag hade största afsky. Ågren Gell. 27 (1757). Haf aktning för min vilja! Bremer Fad. 109 (1858). Häjda din flyende fot, haf förbarmande, Dafne, jag ber dig! Wulff Petrarcab. 210 (1905). Jag har mina egennyttiga avsikter. UngKraft. 1907, s. 51. — (†) Öfwer giff then Geenstortogheiith tw hafwer. G1R 1: 79 (1523). J haffuen awund och nijt och kunnen intit få. Jak. 4: 2 (NT 1526; Bib. 1917: hysen). — särsk. (med avs. på brukligheten se under de enskilda orden) i ett antal mera stående förb., t. ex. ha(va) akt (på ngt), allvar (med ngt), aning (om ngt), anseende (till ngn l. ngt), (en) begäran, begärelse, bekymmer (för ngn l. ngt), böjelse (för ngt), förkärlek (för ngt), godhet (för ngn), (den) godheten (att), hopp, håg (för ngt), en känsla l. känslan (av ngt), lust (till ngt l. att), medlidande (med ngn l. ngt), en mening (om ngt), omsorg (om ngt), ondt (emot l. till ngn), tanke (på ngt), tålamod, (sådan l. sådan) vilja (mot ngn) m. fl., se under de enskilda orden.
3) få, erhålla, åtnjuta (ngt). Ha sitt uppehälle av ngt l. hos ngn l. ngnstädes. Ha ett rikligt underhåll. Här (l. där) har du pängarna (vard.). Ha ngt till livs. Ha ferier. Mz sådana stycke meena the (dvs. klosterfolket) .. at the skola haffua en besynnerligh löön for gudhi. OPetri Clost. C 3 a (1528). Alla skulla hafva födone af akeren. RA 1: 483 (1546). Dee subsidier vij haffve aff dem (dvs. fransmännen). RP 8: 309 (1640). Re’n kring högqvarteret skocka / Fräcka hopar sig och pocka: / ”Prompt vår sold vi vilja ha ..”. Snoilsky 2: 10 (1881). Vi ska ta i land på Måskläppan och ha en bit mat i oss. Strindberg Hems. 203 (1887). Ni skall ha 13 öre till. Björkman (1889). Musiken har han (dvs. restaurangens innehavare) gratis. GHT 1897, nr 229 B, s. 1. — särsk.
a) (vard.) med refl. indirekt obj.; särsk. i fråga om mat l. dryck: få (sig) till livs. Nu ska vi ha oss en bit mat. Sannerligen .. skulle icke den karlen haft sig en minnesbeta. Jolin Mjölnarfr. 27 (1865); jfr d. Kom nu (sade major Lagerskiöld till Arla), så skola vi ha oss en riktig dans igen. Edgren Lifv. 1: 59 (1883). Arbetarna (skulle) ha sig en sup ute vid fabriken. SkånAB 1907, nr 232, s. 2. (†) (Jag) will .. haa mig sielf boktryckerij och karl. ConsAcAboP 3: 146 (1666).
b) med avs. på meddelande, underrättelse, brev o. d.: mottaga, erhålla. HSH 31: 334 (1662). Från Värmeland hade jag med sidsta påst HäradsHöfdingens i orten kallelsebref, at infinna mig. VDAkt. 1795, nr 168. Ifrån Upsala hade jag med förra posten obehagliga nyheter. Choræus Bref 45 (1800). I går hade vi bref från arkitekten. Åkerhielm GamlRoman 22 (1907).
c) i fråga om ersättning l. vederlag (för ngt), betalning, arvode, lön, (handels)vinst, förtjänst o. d.; ofta närmande sig bet.: förtjäna, vinna, ”taga in” o. d.; äv. mer l. mindre bildl. Vad skall ni ha för de här skorna? Ha så l. så mycket i betalning, lön, förtjänst (på ngt); jfr 6 a. Han har 300 kronor i månaden. Ha så l. så mycket på ngt, (i sht vard.) förtjäna (vinna) så l. så mycket på ngt. Balck Es. 24 (1603). Han har ingen ting på den varan. Nordforss (1805). Varför ska en hålla av någon? Det har en ingenting för. Bergman Mark. 259 (1919). (Lisa Maja) lät dem allt förstå, att de (dvs. friarna) inte hade något för sitt besvär. Lagerlöf Mårb. 104 (1922).
d) (numera bl. vard.) i fråga om vedergällning, hämnd l. straff o. d.: lida, utsättas för, undergå; särsk. i fråga om kroppslig(t) våld l. misshandel, prygel o. d. LPetri ChrPina X 3 a (1572). Konungen .. kastade Thorkiel nijd till haffsbotten utaf bryggian, och bad honom dhäd hafwa för sitt förwett. Reenhielm OTryggv. 166 (1691). ’Där har du för dina oförskämda ögon,’ sade frun (till pigan o. gav henne en örfil). Westermarck Ulr. 75 (1900). Det kan han just ha (dvs. det är rätt åt honom). Hallström VenezKom. 44 (1901). Dom skulle ha för siden, dom djävlarna! Siwertz Varuh. 328 (1926).
e) med abstraktare bet.: röna, erfara (ngt); vara föremål för (ngt); lida (ngt ondt o. d.) l. njuta (ngt godt o. d.); stundom: uppleva, vara med om; med avs. på sjukdom o. d.: lida av, vara behäftad med. Ha frid, ro. Ha en trevlig kväll. Ha en god hälsa, äv. (pregnant) ha hälsan. Ha ngns kärlek, aktning, vänskap. Ha feber, lunginflammation. Ha anfall av astma. Ha svindel, susningar i öronen. Ha ondt i huvudet. Iagh haffuer .. hafft en dröm. 1Mos. 37: 9 (Bib. 1541). Ty höjen hans (dvs. kung Fredriks) beröm / J alle, som ha skydd af Hielten. Nordenflycht QT 1745, s. 35. Du (dvs. människan) sjelf i materiens bojor dig lade: / Ack! samma förfärliga öde vi (dvs. kreaturen) hade. Stagnelius (SVS) 2: 88 (c. 1820). (Studenten har sjuknat.) Han har haft ett styggt anfall (åt hjärtat). Lagerlöf Holg. 2: 192 (1907). — särsk.
α) i numera obr. uttr. Deknen schal med skäligt underhold så försörgd bliffve, att han ingen nöd haffve scall. G1R 23: 101 (1552). Han (dvs. konung Hans) hadhe j Swerige så litet loff. Svart Gensv. F 4 a (1558). Jag hade en sällsam hendelse. Serenius C 4 b (1734, 1757).
β) (med avs. på brukligheten se under de enskilda orden) med starkt förbleknad bet., i många stående uttryck, t. ex. ha(va) beröm (för ngt), bättre (av att), goda dagar, framgång, fördel (av ngt o. d.), (en) förmån, (den) förmånen (att), förtret (av ngt), förtroende, företräde, gagn (av ngt), glädje (av ngn l. ngt), godt (av ngt), intryck (av ngt), kredit, lov (till ngt l. att), (den) lyckan (att), medgång, medvind (äv. bildl.), motgång, motvind (äv. bildl.), möda (med ngt), nytta (av ngt), (den) nåden (att), nöd (vid att), nöje (av ngt), (den) olyckan (att), (sådant l. sådant) rykte (om sig), skada (av ngt), skuld (för ngt), sorg (av ngn l. ngt), tack (för ngt), svårighet (att) l. svårigheter (med ngt), (den) äran (att) m. fl., se under de enskilda orden.
4) med lösare förbindelse mellan subj. o. obj., i uttr. som bl. äro avsedda att beteckna att förhållanden l. omständigheter (i ngt avseende) ställa sig så l. så för ngn.
a) i uttr. ha(va) det så l. så, äv. så l. så ställt o. d., ha saken l. förhållandena (i ngt visst avseende, med avs. på ngt o. d.) ordnad(e) på ett visst sätt; befinna sig i sådana l. sådana omständigheter l. den l. den situationen (i fråga om ngt); befinna sig så l. så; ofta med bestämning inledd av med, förr äv. om; med bestämning betecknande person äv.: stå i sådant l. sådant förhållande till; i uttr. vilja ha(va) det så l. så äv. övergående i bet.: påstå att ngt förhåller sig så l. så; äv., numera bl. i det ålderdomliga uttr. om l. när man så hava kan o. d. samt (i sht vard.) i förb. med n. sg. av adj.: ha(va) roligt, tråkigt, rent, smutsigt osv., med utelämnat det. Ha det bra, godt, svårt, smått, tarvligt. Hur vill du ha det (med detta)? Han har det utmärkt ställt för sig. Ha brådt om. Om the prebender .. j yterligare få forfara .. huru wij ther om haffua vele. G1R 4: 339 (1527). (Vi) kunne .. icke stoort bätre haffuat, än the frome jbland Iudarna thet hadhe. Förspr1Mack. (Bib. 1541). Dess bätter i lagen, ju bättre i hafuen. VDAkt. 1675, nr 324. Jag vill tills vidare antaga, att naturen, såsom du vill hafva det, betyder allt verkligt. Wikner Lifsfr. 1: 168 (1866). Bianca leds och har tråkigt. Wirsén Krit. 415 (1901). Rasmussens äro icke rika, de ha det som folk mest. SDS 1901, nr 26, s. 3. (Barnmorskan:) Ja här kommer jag. / Nå, hur ha vi det stält? Forsslund Arb. 143 (1902). Du vise Sokrates, hur har du det med din maka? Strindberg HMin. 1: 88 (1905). Åsa hade inte svårt att göra upp för sig hur hon ville ha det med begravningen. Lagerlöf Holg. 2: 343 (1907). — särsk. [efter motsv. uttr. i finskan] (i Finl., vard.) i uttr. ha(va) kallt, varmt, hett, frysa resp. vara varm, het; ha(va) illa att vara, känna sig illa till mods. Hanna hade litet illa att vara deröfver. Hertzberg Canth 2: 87 (1886). Han frågade .. om hon hade kallt. Därs. 151. jfr Bergroth FinlSv. 272, 273 (1917).
b) i fråga om naturförhållanden, väderlek, temperatur, årstid, månadsordning, veckodag, datum o. d., för att beteckna att sådana l. sådana formationer o. d. finnas, att sådant l. sådant väder råder, att det är sådan l. sådan värmegrad, att den l. den tidpunkten är inne osv.; vanl. med pron. vi ss. subj., med annat subj. bl. då det skall framhållas att de ifrågavarande förhållandena på ett l. annat sätt särskilt gälla den ifrågavarande personens vistelseort o. d. l. iakttagas av honom. Snart ha vi pingst, höst. Vi ha haft frost, rägn hela veckan. Hvad hafva vi för månad. Bäckström FrSpr. 82 (1729). I morgon ha vi tisdag. Weste (1807). Vi ha en ovanligt vacker dag. EGGeijer (1810) i MoB 7: 151. Nils Holgersson .. hade .. haft bra nog väder, så länge som han var kvar i Lappland. Lagerlöf Holg. 2: 374 (1907). När jag for från Florens hade de bara en grad över fryspunkten. Wulff Leopardi 168 (1913). Har ni så höga berg där som vi här? Östergren (1926).
c) i uttr. ha(va) så l. så långt att gå l. färdas o. d. (till l. från ett ställe) l. (med samma bet.) bl. ha(va) så l. så långt (till ett ställe); i sistnämnda uttr. äv. utan tanke på färd l. förflyttning, övergående i bet.: det är så l. så långt från ngn l. från den plats där ngn befinner sig (till ett ställe o. d.). Vi ha ännu långt att färdas, innan vi nå vårt mål; äv. bildl. Han har tjugo minuters väg att gå till l. från stationen. Ha långt till skolan. RA 1: 659 (1559). Åhörarne haffve 8 eller 10 miel till kyrkian. RP 7: 481 (1639). Bröderna hadhe allenast itt slungokast till thenn andra gården. VDAkt. 1677, nr 150. Fienden är öfver oss! / Hans förtropp har ej tre mil hit. Atterbom 2: 297 (1827). Vare sig I han lång eller kort väg hem igen. Quennerstedt Tal 1902, s. 21.
5) med lokal adverbiell bestämning, vanl. med tanken på besittning l. ägande o. d. försvagad l. förbleknad: låta (ngt) finnas l. ligga, förvara (ngt) o. d. ngnstädes l. låta (ngn) vara l. uppehålla sig ngnstädes l. besöka ett ställe o. d.; stundom övergående i bet.: hava med sig, medföra (ngn l. ngt) ngnstädes l. framte, framvisa (ngt) ngnstädes o. d.; äv. i sådana uttr. som ha(va) ngt liggande l. ngn gående ngnstädes o. d.; ofta med abstraktare bet., i det att uttrycket övergår till att bl. beteckna att ngn l. ngt befinner sig ngnstädes (i förhållande till den talande); äv. i mer l. mindre oeg. o. bildl. uttr. Ha ved i källaren, pängar i banken. Ha ngt på lager. Ha eld i spiseln. Ha maten på bordet. Ha många järn i elden (vanl. bildl.). Ha ett brev, en bok (liggande) framför sig. Ha sin hemort, sitt hem, sitt läger, sitt högkvarter ngnstädes. Ha sina barn i (den l. den) skolan. Vi ha handtvärkare i huset. Jag vill inte ha honom (gående) här hela sommarn. Ha ngn hos sig, i sitt hus, i sin tjänst. Ha ngn vid sin sida (äv. bildl.). Ha ngt (mycket, många tankar o. d.) i sitt huvud l. i huvudet. Var har du dina ögon, dina tankar? Ha solen i ögonen, vinden rätt emot sig. Ha ngn i hälarna på sig. Koper kar som watn plæger hafwas i tiil messe watn. G1R 1: 176 (1523). Thetta samma sölff, som han haffde her i rettha for oss. JönkTb. 114 (1526). Vij haffue väl något i vår instruction der om. AOxenstierna 2: 667 (1624). Rosa inte fisken förn du harn på disken. Runius Dud. 2: 76 (c. 1710; ordspr.). Mandelmjölk, som vi ha på apothequen. Linné Diet. 2: 195 (c. 1750). Vi hafva ännu ibland oss många deras ovänner. Posten 1769, s. 420. I Holmedal hade jag min gamle vän fältprosten Atterberg. Lilljebjörn Minn. 10 (1874). — särsk.
a) med bestämning åsyftande kroppsdel, (del av) klädedräkt, redskap l. vapen o. d.: hålla l. bära (ngt i handen, på armen osv.), vara försedd med (ngt); ifråga om kläder, smycken o. d.: ha på sig, bära (på huvudet, om halsen osv.). Hon hade hatt på huvudet, en schal över axlarna, en guldkedja om halsen, ett diadem på den höga frisyren. Han hade kappan på armen, en pläd över knäna. Ha värja vid sidan, ordnar på fracken, cigarr i munnen. Ha ett barn vid handen, på armen, i knät. Ha händerna i fickorna. Glas haden (dvs. hade han) i sijn hand. Stiernhielm Herc. 44 (1648, 1668). Och hafde Isach och Eskell jernhäller huar för sig om beenen. VRP 1648, s. 331. Nu gick han in till honom, hafvande en yxa i handen. Fryxell Ber. 2: 183 (1826). Han hade just en anjovis på gaffeln. Hallström Erot. 8 (1908).
b) i förb. med lokalt adv. (här, där, var) i uttr. som beteckna att ngn l. ngt befinner sig ngnstädes inom syn- l. räckhåll för den talande resp. tilltalade, resp. att man icke vet var den l. det omtalade befinner sig; särsk. (i sht vard.) i sådana uttr. som: här har du l. ha vi honom l. det (osv.), (se) här l. där är han l. det (osv.); ofta i fråga om ngn l. ngt som man väntat på, saknat l. sökt efter o. d.; äv. bildl. Där har du l. ha vi orsaken till hans långa tystnad; jfr α. Ja här hafve vi thet man söker effther. RA 1: 464 (1546). Se här har du din gamla lekkamrat Colas, din Fosterbror; känner du inte igen honom? Björn Fanfan 29 (1791). Se der hafva vi henne. Lilljebjörn Minn. 73 (1874). Där har ni hela min historia! Cederschiöld Riehl 2: 41 (1878). Nå, här ha vi nu ändtligen tidningen. Hedenstierna Jönsson 139 (1894). Där hade han sina drömmar (dvs. förklaringen på sina drömmar). Sjödin StHjärt. 61 (1911). — särsk. bildl.
α) (vard.) i uttr. där ha vi det! o. d., för att angiva att man funnit förklaringen till ngt omtalat förhållande, att man nu förstår huru ngt hänger ihop o. d.: där ha vi orsaken, ”nu förstår jag (det hela)” o. d.; jfr 1 e slutet. RARP 6: 91 (1657). Folket sägs då (när Cederström benådades) hafva blifvit nära ursinnigt .. och ropat: Där ha vi det, bara för han var adelsman. EGGeijer (1799) i MoB 7: 6. ’Hvad var det ni sist åt?’ säger doktorn. — ’Strufvor’, säger den sjuke. — ’Ja, se der ha vi det!’ säger doktorn. Backman Dickens Pickw. 2: 245 (1871).
β) i uttr. (icke) veta var man har ngn o. d., (icke) veta vilken ställning ngn intager l. vilken mening ngn hyser (i en viss fråga l. i en viss situation o. d.), (icke) känna ngns tankar l. avsikter o. d.; ofta för att angiva bestämdhet, fasthet o. konsekvens hos ngn resp. motsatsen. Wingård Minn. 7: 15 (1847). (Biskopen) visste nog hvar han hade mig både in politicis och in ecclesiasticis. Ahnfelt StudM 1: 276 (1857). I själfva verket vet man aldrig, hvar man i hufvudpunkterna har honom (dvs. Ibsen). Wirsén Krit. 110 (1892, 1901). Vare sig man var med eller mot honom (dvs. ärkehertig Franz Ferdinand), alltid visste man, hvar man hade honom. PT 1914, nr 150 A, s. 2.
c) i uttr. som beteckna den plats där l. den riktning i vilken ngt befinner sig i förhållande till ngn (l. ngt). (Abram) slogh ther sitt tiäl vp, så at han hadhe BethEl wester vth, och Ay öster vth. 1Mos. 12: 8 (Bib. 1541). Si, der har du Hessingen. Bellman 3: 164 (1769, 1790). Då man inträder genom porten, har man boningshuset till venster. PT 1883, nr 4, s. 3. Högberg Frib. 179 (1910).
d) med bestämning av mera abstr. art (vars lokala bet. förbleknat l. övergått till bildlig), i uttr. som beteckna att ngn tager sådan befattning med ngn l. ngt l. står i sådant förhållande till ngn l. ngt som adverbialet angiver, särsk. i fråga om tankar l. känslor o. d.; numera bl. i vissa stående uttr. (se slutet). Så som the intit actadhe ath haffua gudh j kendzlo. Rom. 1: 28 (NT 1526; Bib. 1917: icke hade aktat det något värt att taga vara på sin kunskap om Gud). Våre undersåther udi Västervick haffve honom i stoortt haatt. G1R 20: 161 (1549). Konungenom war omöieligit att .. haffua them i förswar och beskydd. Svart G1 124 (1561). Haral hade allan almogen i Lande i träldom. Stiernhielm Fateb. A 3 a (1643). — särsk. (med avs. på brukligheten se under de enskilda orden) med starkt förbleknad bet., i en mängd stående uttr., t. ex.: ha(va) (ngt) i akt, å bane, i behåll, i beredskap, på sina fem fingrar, i förhand, i förvar, på hjärtat, för händer, i sin hand, i händerna l. handom, om hand l. händer, på hand, till hands, under hand l. händer(na), på kornet, på känn, i mening(en), i minnet, på samvetet, sig emellan, i sinnet, (ngn) i sällskap, (ngn l. ngt) i tankarna o. d., (ngt) på det torra, på tungan, (ngn l. ngt) i sitt våld, (ngn l. ngt) i sin vård, (ngn l. ngt) i ära, (ngn l. ngt) för l. under ögonen; — ha(va) en finger (l. sina fingrar) l. sin hand med i ngt, sin gång ngnstädes, hemma ngnstädes, ett ord med i laget, tand för tunga, uppmärksamheten på ngt, sin vistelse ngnstädes, ögonen l. sina ögon på ngt m. fl., se under de enskilda orden.
6) med objektiv predikatsfyllnad l. däremot till bet. svarande adverbiell bestämning.
a) med substantivisk predikatsfyllnad inledd av prep. till, i vissa uttr. i, äv. (numera bl. i vissa stående uttr., se α) för, äv. konj. (så)-som; vanl. med mer l. mindre förbleknad bet. hos hava, varvid uttr. övergår till att bl. beteckna att ngn l. ngt är ngt för ngn, har relation till ngt i den l. den egenskapen, står till ngn i det l. det förhållandet o. d.; äv. allmännare, utan relation till subj. (se γ), för att beteckna att ngn l. ngt är l. blir ngt. Ha ngt i pant, i förläning, till låns. Ha ngn till förmyndare, ledare, lärare, vän, förtrogen, fiende. Ha ngn till man, hustru; jfr 1 c α. Ha ngn till äkta. Ha ngt som l. till tidsfördriv. Ha ngt till l. som ursäkt. Ha ngn som sällskap. Vad ska vi ha till middag? Ha ngt i läxa. Siw hadhe hafft henne till hustrw. Luk. 20: 33 (NT 1526). Som (dvs. såsom) wi för ordspråk ha. Runius Dud. 2: 17 (1708). Hvar slaf af sitt begär, har en Tyran till Herre. Tegnér (WB) 2: 65 (1811). Gud befaller, att vi skola hafva honom allena till vår Gud. Kat. 1878, nr 16. De trotsiga bönder, som hon hade till grannar. Lagerlöf Troll 2: 85 (1921). — särsk.
α) med starkt förbleknad bet., i vissa stående uttr., t. ex. ha(va) för avsikt (att), (ngt) till följd l. följe, (ngt) till grundsats l. till grundsats (att), (ngt) för l. till regel, (ngt) till rättesnöre, (ngt) för sed l. för sed (att), (ngt) till uppgift l. till uppgift (att), för vana (att), (ngt) till ögonmärke m. fl., se under de enskilda orden.
β) (ngt vard.) närmande sig bet.: använda (ngt) såsom (ngt). Hon haffuer min kappa till kassiacka. VDAkt. 1658, nr 167. Hon hade en lång, vit pärla till örhänge. Lagerlöf Troll 2: 53 (1921).
γ) (i sht vard.) i förb. med verbet vilja: vilja att ngn skall vara l. bliva ngt (för ngn); stundom närmande sig l. övergående i bet.: vilja göra (ngn) till ngt; äv. utan tanke på ngn relation mellan subj. o. obj. Soldatter vill iagh intet gierna ha dem (dvs. sönerna) till. KKD 7: 63 (1704). Till mur vill man ha mig (dvs. sjökonungen) kring bondens bo. Geijer I. 3: 182 (1811). Oxenstjerna ville .. hafva honom (dvs. Lillie) till guvernör i Wismar. Tegnér SvBild. 12 (1896). — särsk. övergående i bet.: hålla före att ngn l. ngt är det l. det, ”göra ngn l. ngt till ngt”, påstå att ngn l. ngt är det l. det. Han vill nödvändigt ha det till att (osv.). (Enligt panteismen) är allt, hvad man vill ha det till. Wikner Tank. 42 (1872). Andra (emigranter) med brokigt broderade långstrumpor skulle jag helst vilja ha till något slags kroater. Cederschiöld Manh. 4 (1916).
b) med predikatsfyllnad bestående av ett adjektiviskt ord (vard. stundom utvidgad till en relativ bisats) l. med adverbiell bestämning, betecknande att ngt som med subj. står i sammanhang är så l. så beskaffat l. befinner sig i det l. det läget l. den l. den situationen o. d. Ha famnen, handen, korgen, båten (osv.) full av ngt. Ha hatten på sned. Ha sabeln i högsta hugg. Ha huvudet fullt av idéer, griller. Ha blodet åt huvudet. Ha ngt under arbete, i gång, färdigt. Ha klockan en kvart före. Ha ngn i sitt ställe. Ha ngt för sig själv. Ha en skruv lös (vard., bildl.). Ha en timme ledig. The wore vehll til fridz att vara så fatiga och så rijka som Koningen sielff wille them haffua. Svart G1 122 (1561). Mädan han hade sin hustru i lijfwe. VDAkt. 1680, nr 12. Landtmarskalken .. hade knappt sista ordet ur munnen, förrän R. högg in. Liljecrona RiksdKul. 91 (1840). Vi har en liten bror, som är död. Beskow SvBarn 96 (1896). Doktorn hade sagt, att det var bäst ha rullgardinen nere. Hedenstierna Marie 117 (1896). Han hade en dotter gift härnere i Fellingsbro. Lagerlöf Holg. 2: 88 (1907). Egendomen har sina ägor i fyra skiften. PT 1916, nr 261 A, s. 4. (†) I Huat motte Jach Kan .. wethe eders .. beste skole i altiid Haffua mich væluiliigh tiil. G1R 1: 2 (1521). — särsk. i vissa stående uttr., t. ex.: ha(va) (ngt) fast l. fatt, av l. för nöden, obytt l. odelt (med ngn), till salu; ha(va) sig (ngt) angeläget, bekant, kunnigt m. fl., se under de enskilda orden.
c) med predikatsfyllnad bestående av ett p. pf. (jfr 12 b α, γ), eg. betecknande det fullbordade resultatet av verbalhandlingen, men ofta övergående i adjektivisk bet.; i vissa fall med underförstått obj. o. participet i sg. n., varvid detta för språkkänslan självt ter sig som ett slags obj. till hava; ofta (i sht vard.) i förb. med verbet vilja, övergående i bet.: önska l. vilja att det l. det skall ske l. göras (med ngn l. ngt); i sistnämnda fall ofta för att särskilt eftertryckligt framhålla en önskan om l. ett krav på att ngt göres l., mera obestämt, för att åt uttr. giva en viss emfas. Ha bordet dukat. Ha rocken uppknäppt, kragen uppslagen. Du får nog göra det själv, om du vill ha det gjort. Jag måste ha brevet postat före kl. 6. Oh! hade / Jag min Boga spänd? Stiernhielm Cup. 11 (1649, 1668). Det .. är Talarens fullkomliga allvar att vilja hafva sina ord så förstådda. ObjGästen 1829, nr 40, s. 3. Hon ville ha spunnet, ser du! GHT 1895, nr 226 B, s. 3. Så lång tid har nu Amor haft mig fängslad. Wulff Dante 147 (1897). Det vill jag dock hafva sagt, att (osv.). Rudin Afskedsst. 9 (1900). Hvem är det som har laddadt och kan sköta ett gevär? Melin Patria 5 (1915).
7) med obj. betecknande ngt som göres l. förehaves l. företages l. som sker l. försiggår o. d., närmande sig l. övergående i bet.: förehava, företaga, göra, utföra, ”hålla”; stundom: bruka o. d.; särsk. med avs. på lektion o. d. dels: hålla, dels: deltaga i, bevista; med avs. på examen o. d.: undergå; numera särsk. (i sht vard.) i vissa uttr., ss. ha(va) bal, bröllop, kalas o. d., hålla bröllop osv., ha(va) en förrättning, ha(va) lektion, examen o. d. Ha supé för sexton personer. Ha ett sådant l. sådant uttalande, yttrande. Ha skrivning i latin. Ther skal hvar dagh en lectio hafvas i then helga scrifft. RA 1: 119 (1529). Ther hade M(äster) Cnwt .. een Latinesk oration. Svart G1 70 (1561). The församblinger, som sådanne ceremonier icke hafve eller bruke. RA 3: 92 (1593). Den ällsta dåtteren .. skulle medh dhet första hafwa bröllop. BoupptSthm 5/5 1669. Lindeberg hade i dag middag. Liljecrona RiksdKul. 27 (1840). De .. hade lekar och allsköns förlustelse. Lönnberg FnordSag. 1: 44 (1870). ”Jag har haft min tentamen,” sade studenten. Lagerlöf Holg. 2: 191 (1907). — särsk. i numera obr. uttr. Then resza som wij hadom nidh tiil Calmarna. G1R 2: 228 (1525). (Herr Lars) christnade .. barnet och några böhner der öfwer hade. VDAkt. 1654, nr 82. Sådant taal hades om Konung Olof, att (osv.). Reenhielm OTryggv. 250 (1691). särsk. i uttr. hava (sådana l. sådana) ord, se ORD.
8) närmande sig l. övergående i bet.: föra (ngn l. ngt till l. från ett ställe o. d.); bringa (ngn l. ngt i en viss belägenhet l. ett visst tillstånd o. d.).
a) (i sht vard.) i förb. med verb som beteckna vilja l. önskan o. d.: vilja l. önska osv. att ngn l. ngt skall komma (sändas l. föras o. d.) l. att ngn skall begiva sig (till l. från ett ställe o. d.). 1 häst går af hvar krok till Åbo eller hvart man vill haffva’n. HH XI. 1: 15 (1530). De ville haffua sine legater hijtt till E. M:tt. AOxenstierna 2: 32 (1612). Jag vill ha dig härifrån och så hit igen. Hagberg Shaksp. 2: 40 (1847). Vi måste ha hit honom genast i afton. UngKraft. 1907, s. 52. — särsk. i bildl. uttr. Det var dit jag ville ha honom, dvs. det var det jag ville förmå honom att göra l. inse l. erkänna. Hon .. / (dvs. Svada) .. ens Sinn’, och willia länker / Hwart hon thet hafwa wil. Stiernhielm Fägn. 47 (1643, 1668).
b) (numera bl. vard., i sht bygdemålsfärgat; jfr dock γ) föra, ”taga”, sända (ngn l. ngt till l. från ett ställe o. d.), hämta (ngn l. ngt till ett ställe); stundom: föra (ngn l. ngt) med sig (ngnstädes hän); med avs. på sak äv.: ställa l. lägga l. kasta o. d. (ngt ngnstädes hän). At han (dvs. Jesus) skulle haffuas til dödhen. OPetri Hb. H 3 a (1529). Sedenn hadhe dhe honum på slothet, der bleff hann dhå förvaratt. HH 20: 207 (c. 1585). Haff litet Smör ther i. Kockeb. B 8 b (1650). Iag .. giorde mina Granater thoma, och hade dem utj Elden. HFinlÖ 1: 412 (1730). Detta har jag haft hemmanfrån. Fatab. 1911, s. 83 (cit. fr. 1760). Loths döttrar och de tvenne Mamsellerna som Konung Salomo hade inför Polisen. Cederborgh OT 1: 23 (1810). Tst! Säj ingenting åt barna, utan ha dom till sängs! Janson Ön 149 (1908). — särsk.
α) i uttr. ha(va) ngn l. ngt sin kos, av l. ur vägen, se KOS, VÄG.
β) (†) bildl.: framställa, framlägga (ngt); framhålla (ngt för ngn). OPetri Tb. 60 (1525; uppl. 1929). Sådana och annor sententier hafdes för H. K. N. många reesor. HH 20: 135 (c. 1565). Därs. 148.
γ) i fråga om sändande av bud(bärare), förr äv. kunskapare, brev o. d. ngnstädes hän; numera nästan bl. (vard.) i uttr. ha(va) bud (till ngn l. till ett ställe, efter ngn l. ngt o. d.). Ska du ha bud till apoteket? Jag har haft bud efter honom, efter varorna. G1R 1: 35 (1522). J skole haffue budt offuer åt Juthlandt. Därs. 10: 9 (1535). Man hafver förnummit Konungen i Pålandh hafva haft sijn schrifvelse till Konungen i Danmarch. OxBr. 10: 172 (1614). Att die från Dynkierkien hava hafft en spion til Gottenborch i åhr. Därs. 11: 617 (1632). Wij hafwa haft Fiscalen omkring landet att opkräfwia skulden. RARP 6: 88 (1657).
δ) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) refl. med personligt subj.: begiva sig, förfoga sig, förflytta sig, ”draga sig”, ”laga sig” (till l. från ett ställe o. d.). Eurylochus stegh vp, hade sigh vthaff Rådet, och kom .. vth. Schroderus Liv. 539 (1626). Käbla nu intet mer emot, Mamsell, utan ha dig til sysslan i flygande. Dalin Arg. 2: 79 (1734, 1754). Mates hade sig beslutsamt nedför stegen. Högberg Vred. 1: 26 (1906).
c) (numera bl. vard., i sht bygdemålsfärgat) laga så att ngn l. ngt kommer (i en viss belägenhet) l. får (en viss beskaffenhet) o. d.; bringa (ngn l. ngt i en viss belägenhet l. ett visst tillstånd o. d.). (Konungen) hade them (dvs. de upproriska dalkarlarna) i en hoop och stelte sidt krigzfolk .. alt kring om them. Svart G1 117 (1561). Han .. har mina böcker i oordning. Riccoboni Catesby 23 (1761). (Åskan) hade haft telefonledningen i olag. Beskow Sag. 95 (1903). Han .. hade henne i grossess med detsamma. Strindberg GötR 183 (1904). — (†) i uttr. hava ngn om en hals o. d., se HALS 2 b.
d) (i sht vard.) med inf. (föregången av att l. till att): komma, bringa (ngn l. ngt att); förmå, övertala, locka, narra (ngn att); tillhålla, tvinga (ngn att); förr äv.: ”sätta” (ngn till att). Drängar och pigor hades (vid eldsvådan) til at utsläppa .. boskapen. Lenæus Delsbo 223 (1764). Kära du, haf mig inte att skratta. Björn Besynn. 31 (1792). Denna sommarvilla, som hustru min ändtligen skulle ha mig att bygga. Roos Skugg. 336 (1891). Å, var inte rädd, hon skulle nog ha henne att bekänna. Sjödin StHjärt. 213 (1911).
9) [efter motsv. konstr. i t.] opers. med abstr. obj.: det föreligger l. finnes l. är (det l. det som uttryckes av obj.); numera i sht i vissa uttr., ss. det har ingen nöd l. fara (med ngn l. ngt), ingen brådska (med ngt) o. d. Thet haffuer ingen nödh medh oss. Jer. 7: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: Med oss är ingen nöd). Thet haffuer en enda medh them. Därs. 44: 27 (Bib. 1541; Bib. 1917: de hava fått en ände). Det har ingen gräns med fulheten. Almqvist Går an 133 (1839). Då måste det hafva långa utsigter med återkomsten. Sturzen-Becker Kristend. 28 (1855). Det har ingen brådska med brudekronan (dvs. det blir tids nog bröllop). Topelius Fält. 2: 47 (1856). Han redde sig nog, det hade ingen fara. Wigström Folkd. 2: 189 (1881). Med Love Almquists gloria hade det sina motigheter i Uppsalasalongerna. Böök 1Ess. 76 (1913).
10) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†; se dock slutet) anse, hålla (ngn l. ngt för ngt), betrakta (ngn l. ngt ss. ngt); äv. övergående i bet.: behandla (ngn l. ngt ss. ngt). Och war (hustrun) ey betthre haffd aff honum (dvs. mannen) en som en leghokona. G1R 3: 244 (1526). Then bemälte Demetri, som Ryssen .. i Hiertat hade för sin Fiende. Widekindi KrijgH 259 (1671). At han med andras gull sitt sölfver tänckt förgylla, / Som (dvs. såsom) mången thenna tijd ha för en loflig saak. Broms Vitt. 371 (1715). — särsk. (fullt br.) med förbleknad bet. hos hava, i uttr. ha(va) ngn kär l. ngt kärt o. d., se KÄR.
11) [jfr motsv. anv. i fsv.] refl.: förhålla sig o. d.
a) om person (l. personligt tänkt väsen).
α) (numera bl. vard., folkligt l. bygdemålsfärgat) bete sig, uppföra sig, förhålla sig (så l. så); förr äv. med bestämning inledd av prep. med betecknande den mot vilken man beter sig l. det till vilket man förhåller sig så l. så; ofta med tanke på yttre åthävor l. tal o. d.; i förb. med sådana adv. som illa, ömkligt o. d. övergående i bet.: jämra sig, klaga, gråta o. d.; äv. abs.: bete sig underligt, ha underliga fukter för sig, ”skapa sig”. Om j .. haffuen idher wenligha emoot idhra brödher. Mat. 5: 47 (NT 1526). Gudz mannen .. hadhe sigh ömkeligha och greet. 2Kon. 8: 11 (Bib. 1541). (Vildsvinet) fnyys och haar sig ganska faasligt. UHiärne Vitt. 155 (1665). Hon är otröstelig och har sig som en yrande. Dalin Arg. 2: 354 (1734, 1754). Tänck huru den stackaren anfäcktar och har sig. Modée Dår. 33 (1741). Gubben .. visste inte riktigt hur han skulle ha sig i så förnämt sällskap. Strindberg HMin. 2: 307 (1905). Österling Bäckah. 60 (1909).
β) (†) övergående i bet.: ha det (så l. så); befinna sig, må (så l. så); känna sig (så l. så). Uij wiliom .. sökia wåra brödher j alla städher .. hurw the haffua sigh. Apg. 15: 36 (NT 1526; Bib. 1917: huru det är med dem). Hunden tioknade och hade sig nogot illa. ConsAcAboP 3: 195 (1667). Almqvist Ekols. 1: 295 (1847).
b) (numera bl. vard., bygdemålsfärgat; se dock β) med sakligt subj. l. opers.: förhålla sig, gestalta sig, stå till; ss. opers. äv. med bestämning inledd av prep. med, förr äv. om: det förhåller sig (så l. så) med ngt; förr äv. övergående i bet.: vara (så l. så) beskaffad; förr äv.: förlöpa, avlöpa, ”gå” (så l. så), hända sig. At th[et] ærend[et] haffde sich aldel[es] saa som th[et] fortalde (dvs. såsom omtalats). OPetri Tb. 3 (1524; uppl. 1929). Thet haffuer sigh icke såå medh gåffuon som medh syndenne. Rom. 5: 15 (NT 1526). Harald (Hildetand) .. sporde .. sin fooroman til, huru strijdhen hade sich. OPetri Kr. 27 (c. 1540). Han wiste ringa ther aff hure ther om hade sigh. Svart G1 95 (1561). Så hade sigh at Her Anders fyck Gudmund en sölfstop han skulle bära till Wexiö. VRP 1630, s. 383. Huru siukdommen har sig. VDAkt. 1729, nr 286. Nå, huru har det sig med länsman här? Högberg Utböl. 1: 19 (1912). — särsk.
α) (†) i fråga om jämförelse: förhålla sig (till ngt annat så l. så); särsk. mat. i fråga om proportion. (Cirkeln) hafuer sigh så emot sin Diameter .., lijka som 22 haffua emoth 7. Luth Astr. 5 a (1584). Bittermandel har sig til söt mandel, såsom sura drufvor til söta. Linné Sk. 213 (1751).
β) (ngt vard., fullt br.) i uttr. ha(va) sig svårt l. icke ha(va) sig lätt o. d., te sig l. vara svårt, icke te sig l. vara lätt; äv. opers., i uttr. det har sig icke lätt o. d. med ngt l. att (göra det l. det). Med Penningen (dvs. medaljen över Lehnberg) hafver thet sig icke så lätt. Leopold (1808) i 2Saml. 9: 67. Att bestämma tidpunkten för .. (vissa) bland Dalins ”visor” .. har sig icke alltid så lätt. KWarburg i 2SAH 59: 210 (1882). Det har sig nu litet svårt att komma fram med en slät komplimang åt en menniska, som (osv.). PT 1905, nr 159 A, s. 3. Hellström Lekh. 114 (1927).
12) ss. modalt o. temporalt hjälpverb.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., t. o. eng., ävensom den senlat. konstr. med habeo o. inf., varur de romanska språkens futurum utvecklats] ss. modalt hjälpverb, i förb. med inf. (med att, äv., numera bl. vard., till att, förr äv. utan att).
α) (numera bl. i skriftspr.) för att beteckna rättighet: ha rätt (att), äga (att); stundom svårt att skilja från γ. Årligha vthwalde man en Höffuitzman, som j all theras land hadhe til at biudha. 1Mack. 8: 16 (Bib. 1541). Af min cassa har du årligen hädanefter att disponera en 800 à 1000 rd. till min död. Knorring Cous. 2: 72 (1834). (Av Sv. Akademiens ledamöter utnämnde) konungen .. tretton, hvilka sedan sjelfva hade att utse de återstående fem. Ljunggren SVH 3: 22 (1878); jfr γ.
β) (†) för att beteckna möjlighet o. d.: ha tillfälle l. anledning att, kunna. G1R 24: 452 (1554). Hvadh progresser Ryssen gör uthi Polernes landh, hafve I till att see af bijfogede extract. OxBr. 10: 348 (1633). 2RARP 4: 341 (1727).
γ) för att beteckna skyldighet l. plikt l. tvång l. nödvändighet l. lämplighet o. d.: skola, vara pliktig (att), ha till åliggande l. uppgift (att); nödgas, vara tvungen (att); böra; behöva; äv. i överförd anv., med sakligt subj. Du har att infinna dig här kl. 8. Stiernhielm Lycks. 3 (1650, 1668). Een Ordningh, hwarefter man hade sigh .. at rätta. HSH 31: 511 (1662). Med sådana och många flera svårigheter har man at strida. Retzius FlVirg. 6 (1809). Hvad hafve vi att besinna vid denna Aflösning? Lindblom Cat. nr 342 (1810). Konstpoesien har .. att utföra ett hårdnackadt arbete med sjelfva formen. Ljunggren Bellm. 28 (1867). Jag hade alldeles icke att klaga öfver någon sen fart. Lilljebjörn Minn. 11 (1874). Vi ha blott att se oss omkring för att finna oroselement äfven nu. Hallström Skepn. 54 (1910).
b) ss. temporalt hjälpverb, för bildning av sammansatta tempus.
α) [jfr motsv. konstr. i fsv., isl. o. de övriga germ. fornspråken, ävensom delvis i de romanska språken (fr. la lettre que j’ai écrite o. d.)] (†) i förb. med perf. part. (jfr 6 c). Syslomännenar skola ingen intaga j Hospitalen för än the haffua Förmyndarenar åtsporda och til rådz. LPetri KO 92 b (1571; äv. i hskr. 1561). Markus vggla hade sig vpbuden om schåtzmål. VRP 1608, s. 170.
β) [jfr motsv. konstr. i d., isl. o. de övriga germanska språken, ävensom delvis i de romanska (fr. j’ai écrit la lettre o. d.); konstr. är utvecklad ur den under α omtalade] i förb. med sup. (jfr slutet). Har man nånsin hört maken? Det har (hade) lyckats honom att (osv.). Han hade (l. skulle ha) kommit, om han hade kunnat. Hon skall (lär, säges) i sin ungdom ha varit en stor skönhet. (Köpmännen) wille eÿ achta hwad skeparen m[edh] sijt skipfolk sworet haffde. OPetri Tb. 3 (1524; uppl. 1929). Ho som förtalar en aff Konungens Rådh än sider Konungen sielffuan, haffue förwerckat lijff sitt. Svart G1 117 (1561). Xenocrates hafuer kallat henne (dvs. själen) ett Taal. Stiernhielm Arch. A 2 b (1644). En Upsala Domprost finnes haa warit .. sysloman öfwer Archiebiskop stolens inkomst. Dijkman AntEccl. 251 (1703). Se, Axel, öfver månen far / ett moln, när det försvunnit har, / då är jag död. Tegnér (WB) 4: 31 (1822). Våren har kommit. Rydberg Sing. 13 (1857, 1865). Gamle Ola Serka var så belåten, att han hade velat storskratta. Lagerlöf Holg. 2: 366 (1907). — särsk.
α‘) (i skriftspr., föga br.) i p. pr., tillsammans med sup. bildande pret. part. Så vidt .. människan tänkes stadd i utveckling eller ännu icke hafvande uppnått sitt lifs fulländning. Nyblæus RelUpps. 38 (1868, 1872).
β‘) i svar på en fråga l. ett påstående, med det med frågan l. påståendet gemensamma huvudverbet ersatt av ett det l. (ngt vard.) så, äv. (mindre br.) underförstått. Har han skickat pängarna? Ja, det har han. (Testamentet har icke) blifvit kommuniceradt arfvingarne. .. (Svar:) Jo, det har. Almqvist AmH 1: 174 (1840). ”Jaså, ni har kommit över i dag,” skreko somliga (fåglar). — ”Ja, vi har så,” svarade gässen. Lagerlöf Holg. 1: 24 (1906).
γ) [anv. är formellt sett densamma som i α o. β, men torde i fråga om bet. urspr. utgå från den som omtalas under 6 c] (†) med sup. l. perf. part., ss. omskrivning för den mot hjälpverbets form svarande formen av huvudverbet; i sht ss. ett hövligt uttryckssätt vid framförandet av en bön l. begäran l. uppmaning o. d. Huru wij eder sedan styrtt och regerett hafwe, thet wele wij hafwe Gudh hemstelt. G1R 14: 72 (1542). Här med wil iagh haffue tigh förmant, / Tu wille (osv.). Svart Gensv. K 5 b (1558). Iagh beer om nådh, o Drottning, / Haar honom doch förskoont. UHiärne Vitt. 111 (1665). Maxime Venerandum Consistorium behagade .. hafva oss för then pådömda kyrkioplichten frikallade. VDAkt. 1736, nr 139. Jag beder dig .., haf mig ursäktad. Bælter JesuH 5: 449 (1759).
Särskilda förbindelser: HAVA AV10 4, förr äv. UTAV.
1) (vard.) till 5: med avs. på klädesplagg: hava tagit av sig, icke hava på sig; jfr HAVA AV SIG. Alla hade rockarna av i värmen. Östergren (1926).
2) (vard.) till 8 b: taga (ngt) bort från (ngn l. ngt). Vi måste ha av omslaget. Swedberg Ordab. (c. 1730). Högberg Vred. 1: 322 (1906).
3) (†) till 8 b; bildl.: undanröja; avskaffa. Hwar noghon olagligh twnghe ær wpkommen .. then wilia the haffwa wtaff. G1R 2: 138 (1525).
4) (i sht vard.) till 8 c: ”ha itu”; bita l. klippa l. skära l. bryta osv. (ngt) av. Karl-Erik .. skulle .. ha af segelgarnet och satte de hvita tänderna i och gnagde och gnagde. Hülphers Ångermanl. 70 (1900).
HAVA AV SIG10 4 0. (vard.)
1) till 5, = HAVA AV 1. Jackorna hade de af sig. Hallström GHist. 2 (1895).
2) till 8 b: taga av sig. Ha nu av dig skorna i en fart! Östergren (1926).
HAVA BORT10 4. till 8 b.
1) (numera bl. dels i högre stil, arkaiserande, dels bygdemålsfärgat) i eg. bet.: föra (ngn l. ngt) bort l. undan, avlägsna (ngn l. ngt); äv. refl.: avlägsna sig, begiva sig bort. Sedhan hadhe han migh bortt til then porten för Hwsena nörr vth. Hes. 44: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: förde). Haf blott tjuren bort / från kon! Risberg Aisch. 38 (1890). Dessa grannar .. hade sig bort till hygget med två biträden. Högberg Vred. 3: 417 (1906). Luk. 23: 18 (Bib. 1917).
2) (numera i sht vard.) i överförd anv.: undanskaffa, undanröja, taga bort, ”avlägsna” (ngt); driva bort (ngn); med konkret obj. äv. (vard.): göra l. bli av med (ngt), ”förstöra”, förlora (ngt). Vilja ha bort ngn från hans anställning, ämbete. Han har haft bort boken. Svart Gensv. F 1 a (1558). Hennes majestät vill hafva bort alla de sköna husen emillan Nårre bro och Nårra stadsport bygda ähra. Ekeblad Bref 1: 49 (1650; rättat efter hskr.). Hinder, som böra rödjas undan och hafvas bort. Nohrborg 412 (c. 1765). Östergren (1926).
HAVA BORTA. (†) till 1: innehava (ngt) till förfång för ngn annan; innehålla (ngt för ngn); undanhålla (ngn ngt); äv.: (orättmätigt) bemäktiga sig l. tillägna sig (ngt); stundom allmännare: innehava (ngt), behålla (ngt). OPetri Tb. 11 (1524; uppl. 1929). Her Steen (Sture skulle lysas) i ban, för thet han hadhe örebro borta, som war drotning Dorothees morghongåffua. Dens. Kr. 281 (c. 1540). Huar mann icke toge the (förutnämnda polska) .. fester ihnn, skulle Ryssenn med thet aller förste haffue them borthe. BtFinlH 4. 460 (1562). VDAkt. 1692, nr 31. Cronan har våra gods ock penningar bårta. 2RARP 3: 269 (1723). VDAkt. 1781, nr 636. —
HAVA EFTER SIG10 32 0 l. 40 0. (numera i sht vard.) till 1: lämna efter sig, efterlämna. Ha pängar efter sig. Epter thet han (dvs. Halvdan) ingen barn hade epter sich. OPetri Kr. 21 (c. 1540). Blanche Posit. 15 (1843).
HAVA EMELLAN10 032. (vard.) till 3; i fråga om byte: få (så l. så mycket) i mellangift; äv. abs.: få mellangift. Han vill ha 5 kr. emellan på bytet. Auerbach (1909). Ja ska ha imellan, ska ja! Engström Glasög. 17 (1911).
HAVA EMOT10 04, förr stundom MOT.
1) (†) till 1, 3: hava l. få (ngt) i ersättning l. gengäld. RA 2: 5 (1561).
2) (i sht vard.) till 2: hava (ngt) att förebrå (ngn) l. klandra (ngn) för l. att invända emot (ngt); numera bl. med pronominellt obj.: vad, något, intet o. d. Icke ha ngt emot att (osv.). RARP 3: 215 (1642). Inthet haar iag emoot hennes arbete. Murenius AV 462 (1660). ”Hvad har kyrkoherden egentligen emot mig?” Fahlcrantz Kyrkoh. 235 (1907). Detta hade hon ingenting emot, utan sade genast ja. Lagerlöf Holg. 2: 232 (1907).
HAVA EMOT SIG 10 04 0. till 1 o. 5.
a) med personl. obj. l. obj. som betecknar en (allmän) mening o. d.: ha (ngn) till motståndare l. fiende; vara ogynnsamt ställd i l. hos, motarbetas av (den allmänna meningen o. d.). Ha opinionen emot sig. Hade .. (Pilatus) gifwit Jesum lös, tå hade han haft alla Phariseerna och Presterna emot sig. Spegel Pass. 267 (c. 1680).
b) med sakligt obj.: ha (ngt) som vållar en svårigheter, motarbetar ens strävanden o. d.; ha (ngt) som är ofördelaktigt, talar till ens nackdel. Ha skenet emot sig. Nordforss (1805). (Värmland) har af naturen allt emot sig, hvad fårskötseln beträffar. QLm. I. 3: 56 (1833). Auerbach (1909).
HAVA FRAM10 4. jfr FRAMHAVA.
1) till 8 a; i förb. med hjälpverben vilja l. skola l. måste o. d.: vilja osv. få (ngn l. ngt) fram.
a) (vard.) med avs. på person: befordra, gynna, hjälpa fram. Hoorn Jordg. 1: Fört. 3 (1697). Man slår sig tillsammans med sina vänner och berömmer den som man vill ha fram. De Geer Lillie 17 (1880).
b) med sakligt obj.; äv. i mer l. mindre överförd anv.: vilja l. skola osv. få (ngt) framdraget l. framlagt l. framfört o. d.; äv., numera nästan bl. i uttr. vilja ha sin vilja fram o. d.: vilja osv. genomföra l. genomdriva (ngt). Hon vill (skall) alltid ha sin vilja fram. OPetri Clost. B 1 b (1528). Hwad Gud wil hafwa fram, kan ingen förhålla. Swedberg SabbRo 362 (1690, 1710). Vi ska ha fram en frukostsup. Blanche Våln. 659 (1847). Jag vill ha fram sanningen. Auerbach (1909).
2) till 8 b.
a) (numera bl. ngn gg i högre stil) föra fram (ngn l. ngt); lägga fram (ngt); framlägga, framte (ngt); förelägga (ngn ngt). Tha haffd[es] och strax en tiwff ffram (inför rätten) som het Iogan. OPetri Tb. 12 (1524; uppl. 1929). Pastor hade fram både K. Johans såsom och K. Sigismundi bref om samma ägor. ÄARäfst 138 (1596). Hvad du äger bäst och renast, / haf ej fram det att bespottas. Melin Dikt. 2: 96 (1904).
b) (numera knappast br.) bildl. i fråga om tal l. yttrande o. d.: framföra, framlägga; anföra; yttra. Altidh i Predikanen hadhe han (dvs. kyrkoherden) fram lärdomarna och hvadh tröst vij af hvart hava skulle. Bureus Suml. 29 (c. 1600). Hafwa fram obetänksamt taal. Spegel 575 (1712). KyrkohÅ 1907, s. 237 (1734).
c) (vard., bygdemålsfärgat) refl.: begiva sig fram; taga sig fram; draga sig fram, (lyckas) komma fram. KKD 5: 207 (1711). Att han ej kunnat hafva sig fram i rätt tid. Cavallin (1875). Huru skulle en riktig tiggare ha sig fram i dessa tider, om han inte kunde flyga en bit. Högberg Vred. 2: 371 (1906).
HAVA FRAMME10 32.
1) ha (ngt) framtaget l. framlagt l. framfört o. d.; ha (ngt) till reds. Han hade sina läxböcker framme. Nu ha vi hästarna framme. Östergren (1926).
2) (†) framhålla (ngn), tala om (ngn). Her Pedher hafuer honom framme i huar predikan. VDP 1661, s. 400.
3) (†) refl.: infinna sig, vara tillstädes; hålla sig framme; äv. oeg. o. bildl.; äv. med sakligt subj. G1R 10: 295 (1535). Nicodemus hade sigh ock här framme vthi Christi begraffning. LPetri 1Post. d 5 b (1555). Then ochristeliga omsorgen om näringen, som altijdh haffuer sigh framme. Dens. 2Post. 34 a (1555). Palmchron SundhSp. 235 (1642).
HAVA FRÅN, se HAVA IFRÅN.
HAVA FÖRE10 32. jfr FÖREHAVA.
1) (numera bl. i skriftspr., i sht i högre stil, ngt ålderdomligt) till 5 (jfr 7): hava för sig, förehava, företaga sig (ngt); förr äv.: ha (ngt) i sinnet, ha (ngt) å bane; i sistnämnda bet. äv. med inf. ss. obj. En Lieutenant .. som haar warit i Ofen, hafwer hafft före at förråda denne Fästningen åt Turkarne. OSPT 1687, nr 12, s. 2. Swedberg Cat. 47 (1709). Som han icke alls var nyfiken, frågade han icke, hvad det var för ett göra, de just nu hade före. Hallström El. 65 (1906).
2) (†) till 5, 8 b: låta (ngn) komma inför sig l. till sig (för att avlägga redogörelse l. förhöras o. d.); äv. övergående i bet.: förhöra (ngn). Vij hafve i dag hafft både Ståthållarne före, hvilke derom grundeligen berettat hafve. RP 8: 49 (1640). Iag har hafft honom före uthi troones articlar ibland. VDAkt. 1724, nr 45.
3) (†) till 8 b; bildl.: förehålla (ngn ngt). Jagh hafwer wähl haft honom föhre att andre quin folk wålla detta, men dett kan honom eij heller öfwertygas. VDAkt. 1650, nr 57.
4) (†) till 10: hålla före, anse. The haffua thet jw så före ath Ioannes war en prophete. Luk. 20: 6 (NT 1526; Bib. 1917: äro förvissade om). Schenberg (1739).
HAVA FÖR SIG10 4 0.
1) till (1 o.) 5.
a) ha (ngn l. ngt) framför sig l. inför sina ögon; ha (ngt) föreliggande för sig. LPetri 1Post. E 6 b (1555). Medici när de haffva någon morbum peracutum för sigh, öffvergiffva de sina patienter. Rudbeck Bref 19 (1663). Man skall veta hvem man har för sig. Fahlcrantz Lessing Samps. 33 (1822). Wulff WTGnosspelius 5 (1888).
b) bildl.: ha (ngt) framför sig, ha att l. kunna se framåt mot (ngt); ha (ngt) till sitt förfogande; numera i sht i fråga om tid l. framtid o. d.: ha god tid på sig, ha en lovande framtid o. d. Ha en lång väg för sig. Sij, ther haffuer tu hela landet för tigh. Jer. 40: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: hela landet ligger öppet för dig). Han har framtiden för sig. Björkman (1889). (Barnen på isen) hade hela dagen för sig. Lagerlöf Holg. 2: 84 (1907).
c) ha (ngt) som talar för sig l. till ens förmån, med sakligt subj. äv.: för riktigheten av ngt o. d.; äv. (i sht vard.) ha (ngn) på sin sida; förr äv.: ha (ngn l. ngt) ss. stöd l. auktoritet (för ngt) o. d. Han hade alla sina partikamrater för sig vid omröstningen. RA 1: 197 (1533). Hans Maij:t swarade; hade presten Gudz ord för sig? Swedberg SabbRo Dedic. § 8 (1710). Äfven denna åsigt hade mycket för sig. Carlson Hist. 3: 88 (1874). På vintern 1809 anmälde sig åter en friare, som hade ännu mera för sig. JLandquist (1923) hos Geijer Brev XIII.
2) till 5 (jfr 7): förehava, företaga sig (ngt), sysselsätta sig med (ngt), vara sysselsatt med (ngt), ha (ngt) att göra; förr äv. med inf. ss. obj.; förr äv. i förb. hava ngt för sig att beställa o. d. Vad har du för dig nu för tiden? Handtverkzburserne hade speel för sig. RP 8: 116 (1640). Den som altijdh hafwer någet Ährligit för sig att beställa. Verelius 19 (1681). De (dvs. bönderna) närmast Göteborg hafva för sig att slögda i järn och träd. Barchæus LandthHall. 61 (1773). Hvad i himlens namn ha de för sig där oppe? Strindberg Kamm. 1: 24 (1907). Hava dumheter för sig. Auerbach (1909).
3) (i sht vard.) till 5 (jfr 2): tro, mena, anse, föreställa sig, inbilla sig (ngt l. att); hysa den tanken (att); äv. övergående i bet.: ha tanke l. planer på (att), ha för avsikt (att), ämna. Han har för sig att han skall resa till Amerika. Nordforss (1805). Julvätten är snäll och mor Gertrud snäll, det hade han (dvs. Vigg) tydligt för sig. Rydberg Vigg 20 (1875). Folk hade för sig att han (dvs. Karl Starbäck) uteslutande ägnade sig åt det sociala. Lundgren Männ. 151 (1913).
HAVA FÖRUT. [efter t. etwas voraus haben] (†) till 6 b: ha den förmånen l. fördelen (framför andra, att osv.). Wår sälle döde har förut / At han i salighet hos Gud / Sig utan ända gläder. Brenner Dikt. 1: 141 (1699, 1713).
HAVA HEMMA, se HEMMA.
HAVA HOS SIG10 4 0. till 5.
1) [jfr t. bei sich haben] (†) ha (bära) på sig. RA 1: 276 (1540). Jag hade just inga penningar hos mig. Lind (1749).
2) ha (ngn) i sitt hus l. hem, ha (ngn) hemma; särsk.: se (ngn) hos sig som gäst. OxBr. 5: 8 (1612). Jag hade them hoos migh om afftonen till måltijdz. Därs. 8: 353 (1641).
3) (†) hysa (en tanke o. d.). LPetri 1Post. Förspr. 5 b (1555).
HAVA I SIG10 4 0, i sht förr äv. UTI SIG 04 0.
1) (vard.) till 3, 5: med avs. på mat l. dryck: få (ngt) i sig, äv.: ha fått (ngt) i sig, ha (ngt) i magen; äv. bildl. Det ska han ha i sig, dvs. ”få veta av”. För än han (dvs. örnen) kom ned (ur skyn), hadhe Kråkan Matken j sigh och war sijna färde. Balck Es. 110 (1603). Sanningen, som man skulle ha i sig, den lät man passera under tystnad! Strindberg Utop. 190 (1885). Janson Gast. 120 (1902; bildl.).
2) till (1 o.) 5: innehålla; innebära; om person (jfr 2): hysa. Dähnert 105 (1746). Att .. sjelfva kasus- och verbaländelserna skulle hafva något saliggörande i sig. Samtiden 1874, s. 492. (Fågelungarna) lärde sig människoskrämsel .. de hade den inte i sig från första början. Beskow Greta 44 (1901).
HAVA (I)FRÅN10 (0)4.
1) (†) till 1: innehava (ngt) som tillhör en annan; förhålla, undanhålla (ngn ngt). OPetri Tb. 76 (1525; uppl. 1929). Sannerliga skall jag aldrig hafwa från någon menniska des retta löhn och förtienst. VDAkt. 1695, nr 898. Därs. 1724, nr 298.
2) (numera bl. ngn gg starkt bygdemålsfärgat) till 5, 8 b: taga (ngt) ifrån (ngn), beröva (ngn ngt); äv. abs. G1R 18: 221 (1547). Åtrån at hafwa ifrå sin nästa (i spel) är starck och otilbörlig. Swedberg Cat. 787 (1709). Högberg Vred. 1: 16 (1906).
3) (†) till 8 b: driva bort (ngn) från (ngt l. sig). ConsEcclAboP 385 (1659). Hans Excellens .. tyckte synd om dig sedan han haft dig ifrån sig. Almqvist Amor. 55 (1839).
HAVA IGEN10 04.
1) till 1: ha (ngt) kvar; numera i sht med avs. på tid. G1R 24: 3 (1553). Ju mehra hon (dvs. jorden) gifver, ju mehra har hon igen. Scherping Cober 2: 384 (1737). Hvad .. angår det omnämnde arrendet .., så har Arrendator ännu 26 år igen. VetAH 1818, s. 62. särsk. (ngt vard.) pregnant i uttr. icke ha(va) långt igen o. d., icke ha långt kvar att leva. Schulthess (1885). Så kort, som jag har igen, måste jag (osv.). Heidenstam Dag. 205 (1905, 1909).
2) till 3: få tillbaka (ngt l. ngn). OPetri Kr. 231 (c. 1540). Jag sänder dig härhos Stannii skrift, men jag vill nödvändigt hafva den igen. Retzius BlSkr. 278 (1855). (Vildgässen) skrek, som om de ville ha igen honom (dvs. pojken som fallit i havet). Lagerlöf Holg. 2: 227 (1907).
3) (numera i sht vard.) till 3: ha l. få ersättning l. vederlag l. vedergällning (för ngt); äv. bildl., i fråga om hämnd o. d. UpplFmT IV. 20: 23 (i handl. fr. 1556). Asteropherus 67 (1609; bildl.). (Vi böra vid måltiderna) påminna oss aff hwem wij Gåffworna haffwa, och hwadh han aff oss igen haffua wil. Rothovius 1Pred. D 1 b (1623). Han skall veta att jag inte fick förargelse för assistancen för intet — det skall han ha igen. Wetterbergh Altart. 81 (1848).
4) (vard.) till 6 b, 8 b: ha tillsluten l. stängd l. tillknäppt o. d.; äv.: tillsluta, tillstänga, knäppa (igen). Dörarne (till ugnen) hafwas igen, när det eldas. OEkman (1697) i SvMerc. 2: 790. (Sv.) Hafva igen .. (fr.) Boutonner. Nordforss (1805). Hon (dvs. den döda) har ögonen igen. Almqvist Amor. 68 (1839). Han har aldrig rocken igen. Östergren (1926).
HAVA IHJÄL10 04. (vard.) till 8 c: taga livet av (ngn); slå ihjäl (ngn), dräpa, döda (ngn). Sin mor hade hon ihjäl af ren oaktsamhet. Almqvist Amor. 102 (1822, 1839). Strömberg Tjuvp. 61 (1916).
HAVA IHOP10 04, i sht förr äv. TILLHOPA040 l. 032.
1) (i sht vard.) till 1, 5: ha (ngt) sig emellan, ha (ngt) att göra med varandra. TbLödöse 89 (1588). De två herrarne ha visst mycket tillhopa i leveranser och penningfrågor. Högberg Vred. 3: 272 (1906). särsk. (starkt vard.) i uttr. ha sitt ihop, i fråga om kärleksförhållande. Engström Kryss 20 (1912).
2) (†) till 6 b, 8 b: sammanföra, samla; sammankalla (ngra); äv.: hålla (ngra) samman l. samlade; äv. oeg. o. bildl. Thå the ther komo, hadhe the til hopa församlingena. Apg. 14: 27 (NT 1526; Bib. 1917: kallade .. tillhopa). Om så är, at tu icke altijdh kan hafwa tina Tanckar tilhopa. Preutz Kempis 70 (1675). Lagerström Bunyan 3: 23 (1744; bildl.).
3) (vard., mindre br.) till 8 b: samla ihop, ”skrapa ihop” (pängar). Ha ihop till hyran. Hallström Than. 139 (1900). Högberg Vred. 3: 33 (1906).
HAVA IKRING (SIG), se HAVA OMKRING (SIG).
HAVA IKULL, se HAVA OMKULL.
HAVA IN10 4.
1) (†) till 1 o. 3: intaga, bemäktiga sig (ngt); äv.: ha bemäktigat sig (ngt), innehava (ngt), ha (ngt) i sitt våld. Sade hertog Magnus thet oppenbart vth at han skulle haffua heela Swerige in. OPetri Kr. 83 (c. 1540). UrFinlH 64 (1808).
2) (ngt vard.) till 8 a; i förb. med verbet vilja l. annat modalt hjälpverb: vilja osv. att ngn l. ngt skall komma in (intagas, införas, inväljas osv. ngnstädes). I dag måste vi ha in säden. Han ville ha in sin uppsats (i tidningen) snarast möjligt. OPetri Kr. 223 (c. 1540). Det är alldeles icke för min skull .., som skåningarne vilja ha in mig (i ministären). De Geer Minn. 2: 161 (1892).
3) till 8 b.
a) (numera bl. vard., i sht bygdemålsfärgat) föra (ngn l. ngt) in (ngnstädes), taga in (ngt). Iesus .. wart haffder vthaff andanom in vthi öknena. Luk. 4: 1 (NT 1526). Alt skall hafwas här in, thet Apetii tunga begiärer. BrölBesw. 205 (c. 1670). Jag .. gick och spankulerade och såg på, när de hade in korna. Fröding ESkr. 2: 222 (1895).
b) (vard., bygdemålsfärgat) refl.: begiva sig in, taga sig in, draga sig in (ngnstädes). Nog hade sig en obefaren tjuf där in och stal sin påse full och greps. Högberg Vred. 1: 20 (1906). Dens. Fåg. 54 (1912).
HAVA INNE10 32. jfr INNEHAVA.
1) (†) till 1: innehava, besitta, äga; särsk. med avs. på land l. stad l. fästning o. d.: ha i sitt våld, ha under sig, hålla besatt; äv. bildl. Hertogen haffwer inne köpinhaffn. G1R 1: 112 (1523). Så länge verldenes lusta hafver hjertat inne. Nohrborg 826 (c. 1765). Svensén Jord. 151 (1885).
2) till 1; bildl.: ha hunnit, inneha (en sådan l. sådan) ålder, vara (så l. så) gammal; numera bl. pregnant, i uttr. hava åldern l. åren inne, ha hunnit den lämpliga l. normala åldern (för ngt), äv. övergående i bet.: vara (jämförelsevis) gammal. Iag haff(ve)r reda mina 75 åhr snart inne. VDAkt. 1701, nr 138. Drängen har väl åren inne, han är 22 år gammal. Därs. 1756, nr 232. Auerbach (1909).
3) (ngt vard.) till 1; bildl.: ha lärt sig (ngt), vara förtrogen med l. hemma i (ngt), kunna (ngt), behärska (ngt). Ha tekniken, handgreppen inne. Ungdomen .. bör hafva analysin grammaticam tämmeligen inne. Skolordn. 1778, s. XXIII. Lagerlöf Holg. 2: 444 (1907).
4) till 5: ha (ngt) liggande inne (hos sig l. ngn); hysa (ngn hos sig); särsk. (förr) i uttr. ha(va) (ngt) inne med l. hos sig, övergående i bet.: innehava (ngt) till förvaring l. ss. pant l. till låns o. d. Jag har inte pängar inne för tillfället. OPetri Tb. 6 (1524; uppl. 1929). (Hon kan icke) haff(u)e honom länger inne m(edh) sigh. SthmTb. 16/3 1577. Dölger någor undan thet han vet sig vara .. (gäldenären) skyldig, eller hafva af thes gods hos sig inne. HB 16: 6 (Lag 1734). Vi ha många ansökningar inne. Auerbach (1909).
5) (†) till 5; om skepp: ha ombord (ss. last). Ett Erich Larsons skep, som haffver inne ded vijn han E. M:tt loffuadhe. AOxenstierna 2: 240 (1615). Nordberg C12 1: 108 (1740).
6) (†) till 5; bildl., i uttr. hava (ngt) inne med sig, bevara (ngt) hos sig (ss. en hemlighet), hålla tyst med (ngt). Latt thetta ärendhet ingen man forstå, vtan haff thet hemeligen jnne mett tig. G1R 11: 97 (1536). Phrygius HimLif. 9 (1615).
7) till 5; med avs. på årstid o. d.: befinna sig i. Vi ha årstiden inne, då (osv.). Auerbach (1909).
HAVA ITU10 04. (vard.) till 8 c: bryta l. riva l. skära osv. itu, ”ha sönder”. Almqvist Törnr. 1: 70 (1839). Sjödin StHjärt. 13 (1911).
HAVA KRING (SIG), se HAVA OMKRING (SIG).
HAVA KULL, se HAVA OMKULL.
HAVA KVAR10 4. till 1: ha ss. återstod l. rest, ha över; ha i behåll; i fråga om tid äv. pregnant: ha (så l. så lång tid) igen att leva; äv.: hålla (ngn l. ngt) kvar, behålla (ngn l. ngt). Hon har inte lång tid kvar (att leva). HH XIII. 1: 209 (1565). Somliga ha ryttarstöflarna kvar från krigstiden. Weibull LundLundag. 157 (1882). Sedan man en gång kom underfund med hennes karaktär, kunde man ju inte ha henne (dvs. jungfrun) kvar. Söderberg Främl. 31 (1903).
HAVA MED10 4. till 1.
1) (ngt vard.) låta (ngn l. ngt) vara med; ha med sig, medföra. Flickor ha vi med tillika. Tegnér (WB) 2: 213 (1816). Pelle Molin har alltid Ådalen och hembygden med i sitt författarskap. BygdFolk 287 (1927).
2) (†) ha med (ngt) att göra. (Biskopen) tystade .. ned honom ”med hård ord och sade, han hade där intet med”. KyrkohÅ 1914, s. 172 (1633). VDP 1658, s. 299. —
HAVA MED SIG10 4 0. till 1. jfr MEDHAVA.
1) föra l. taga (ngn l. ngt) med sig; medföra, medtaga; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Ha ögonen med sig, se ÖGA. Vinden hade ingen svalka med sig. The hadhe icke meer än itt brödh medh sich j skepit. Mark. 8: 14 (NT 1526). Vi har med oss två, som brukar tycka om att berätta. Lagerlöf Holg. 2: 276 (1907).
2) (numera i sht vard.) vara utmärkt av (ngt), hava (ngt ss. egenskap o. d.); med sakligt subj. äv.: vara förenad med (ngt), innebära, betyda (ngt); med personligt subj. numera nästan bl. i vissa uttr., ss. ha(va) respekt med sig, ha(va) lycka med sig o. d. Swenska män haffua .. then art och sätt med sich, at the (osv.). OPetri Kr. 92 (c. 1540). Ungdomen har det med sig att vilja göra sig gällande. ObjGästen 1829, nr 8, s. 3. Han var .. kyrkvaktare, en befattning, som inte alls har något avskräckande med sig. Lagerlöf Troll 2: 38 (1921).
3) ha (ngt) till följd, bringa (ngt) med sig, medföra, förorsaka (ngt). OPetri Kr. 1 (c. 1540). Hwadh jemmer och sorgh thet medh sigh haffuer, at tu offuergiffuer Herran tin Gudh. Jer. 2: 19 (Bib. 1541). Den snabba utvecklingen har .. haft med sig, att (osv.). Samtiden 1873, s. 591. Segerstedt Händ. 171 (1920, 1926).
4) (ngt vard.) ha (ngn) på sin sida, röna sympati l. instämmande av (ngn). Jag har hela vagnen med mig när jag .. kastar cigarretten (som en oförskämd järnvägsresande kastat mot en dam) i spottlådan. Nyblom Österut 108 (1908).
HAVA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER.
1) (i sht vard.) till 8 a; i förb. med hjälpverben vilja, skola o. d.: vilja osv. att (ngn l. ngt) skall komma (föras osv.) ned (ngnstädes). Vill du ha ner sakerna (till tåget)? Gäddan .. ville hava gåsen nidh och gåsen ville hafva gäddan up. Bureus Suml. 42 (c. 1600). MoB 2: 123 (1796).
2) (numera bl. vard., i sht bygdemålsfärgat) till 8 b: föra (ngn l. ngt) ned (ngnstädes); taga l. draga osv. (ngn l. ngt) ned; särsk. med avs. på mat l. dryck: svälja ned, ”få ner”; äv. (bygdemålsfärgat) refl.: begiva sig ned, ”laga sig” ned o. d. Haffuer honom hijtt nidh til migh, och iagh wil göra honom gott. 1Mos. 44: 21 (Bib. 1541). (Sv.) Ha er ned. (fr.) À bas! Nordforss (1805). Alltså hade jag det (dvs. det vällinglika turkiska kaffet) ned. Waldenström Österl. 45 (1895). Du får inte ha ner gardinerna, jag vill ha solen. Strindberg HMin. 2: 200 (1905).
3) (†) till 8 c: riva ned (en byggnad). Murenius AV 585 (1666).
HAVA OM. (†) till 5 a: ha om sig. Een hiort, som haar itt guldband om (dvs. om halsen). Wivallius Dikt. 85 (1632).
HAVA OM SIG10 4 0. till 5.
1) ha (ngt) bundet l. svept o. d. om sig. Hafva kappan om sig. Lind (1749). Auerbach (1909).
2) (vard.) i uttr. ha mycket om sig o. d., ha mycket att göra l. styra med o. d. Östergren (1926).
HAVA OMKRING10 04, äv. (I)KRING(0)4. (numera bl. vard.) till 8 b: föra (ngt) omkring; strö (ngt) omkring. Ha inte omkring skräpet .. överallt! Östergren (1926). särsk. (†) med avs. på skrift o. d.: sprida, utdela. ConsAcAboP 3: 178 (1666).
HAVA OMKRING SIG10 04 0, äv. (I)KRING SIG(0)4 0. vara omgiven av (ngt l. ngra); särsk. med avs. på barn(skara): ha hos sig l. sitt hus o. d. Ehrenadler Tel. 7 (1723). (Han) hade kring sig nio barn. Runeberg 2: 48 (1846).
HAVA OMKULL10 04, äv. (I)KULL(0)4. (vard.) till 8 b: slå l. kasta l. stöta l. välta osv. omkull (ngn l. ngt); äv. bildl. Murenius AV 147 (1646). Den der, som ville ha omkull det (dvs. lotteriet), har fått påskrifvit, skall hon tro. JournLTh. 1810, s. 231. Att det inte var hon, som haft omkull vedstapeln. Ullman FlickÄra 68 (1909).
HAVA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ. till 5.
1) vara klädd i (ngt), bära (ngt). Benedictiner orden the ther haffua en stoora och wijdha suarta cappo vppå. OPetri Clost. A 3 b (1528). Engström 12Bok 43 (1919).
2) (vard.) ha (ngt) ss. ”pålägg” (på smörgås o. d.) l. krydda l. sallat o. d. (på ngt). Vad vill du ha på (smörgåsen)? Se så, min lilla vän, der har han socker på (dvs. på pannkakan); ät nu! CFDahlgren 4: 124 (1831). Auerbach (1909).
3) (†) komma ngn att anses (för att vara ngt). Hans (dvs. Jobs) wener wille endteligen hafwa på honom, at han fram för andra menniskior motte en dråplig stor syndare wara. Swedberg SabbRo 158 (1704, 1710).
HAVA PÅ SIG10 4 0, förr äv. UPPÅ SIG.
1) [efter t. an (ä. t. äv. auf) sich haben] (†) till 1: vara av vikt l. betydelse, ha (ngt) att betyda; göra (ngt) till saken. G1R 10: 287 (1535). Och syntes oss thet föge haffve uppå sich, hvadt nampn thett gåffves. Därs. 21: 391 (1550). Han vet hvad det hafver uppå sig at lefva i Verlden, han. Lagerström Gir. 32 (1731). Nordforss (1805). särsk. om yttrande, påstående, anklagelse o. d., övergående i bet.: vara grundad, ha grund för sig. LPetri ChrPina b 4 a (1572). Hon (dvs. en hustru som klagat på sin man) blottrar mijckitt som fögo hafuer på sigh. VDAkt. 1675, nr 151.
2) till 5: bära o. d.; äv. bildl.
a) (†) i allm.: bära (en börda o. d.); vanl. bildl.; särsk. med avs. på ämbete, uppdrag o. d. SthmTb. 3/12 1565 (bildl.). (De) som hafve flere höge embeter på sigh än brukeligit. RA 3: 190 (1593). Heela answaret haar Apotekaren på sigh. HdlCollMed. 1697, s. 1023. Almqvist TreFr. 3: 186 (1843).
b) bära (ngt) på sig. Jag har inga pängar på mig. Hafuer du kniff på dig. VRP 1652, s. 760. Klint (1906).
c) vara klädd i l. höljd l. betäckt av (ngt); bära (dräkt l. plagg o. d.); med avs. på min l. uttryck o. d.: bära, visa. Ha hatten, kappan på sig. OPetri Kr. 74 (c. 1540). Så gott är liggia naken, som inthet haffua på sigh. SvOrds. C 2 a (1604). Du har på dig en så genomretsam, öfverlägsen min. Edgren Kom. 71 (1891).
d) (†) bildl.: vara föremål för (beskyllning l. anklagelse l. dåligt rykte o. d.); vara behäftad l. bekajad med (skuld o. d.). Kom jhogh, at wij än nu alle skull vppå oss haffue. Syr. 8: 5 (Bib. 1541). H(ustru) Gertrud .. Haar på sig monga beskylningar. Murenius AV 517 (1662). Dett slemma rychte hon haf(ve)r på sig. VDAkt. 1686, nr 5.
3) (vard., numera föga br.) till 5: ha l. få (ngt l. ngn) på halsen. Vi hafve åter Subscriptions listor på oss. VDAkt. 1781, nr 585. Almqvist TreFr. 1: 99 (1842).
4) (i sht vard.) till 6 b; med avs. på tid: ha till sitt förfogande. Jag har hela dagen på mig för att göra detta färdigt. Han hade blott två timmar på sig. Weste (1807). Lundquist Småfl. 3 (1891).
HAVA SÖNDER10 40. (vard.) till 8 c: bryta, riva, skära, slå osv. sönder (ngt). (Henrik hade) gåådt till Abraham och .. frågadt honom, hwarföre han hade fönstren sönder. ConsAcAboP 1: 222 (1646). Strömberg Tjuvp. 75 (1916).
HAVA TILL10 4. [jfr vara till, finnas till] (†) till 1: hava, äga. The twinga oss sköth aff hwan then peningh wij haffwa i wærden tiil. G1R 1: 111 (1523). AAGrafström 2: 51 (1864).
HAVA TILLBAKA10 040, äv. 032. till 1, 3: ha återfått (ngn l. ngt), åter ha (ngn l. ngt hos sig o. d.); äv.: få (ngn l. ngt) tillbaka. Här har H. Auditeuren tillbakars (på en tiodalerssedel). VRP 1717, s. 238. Om jag bara hade honom här tillbaka. Lagerlöf Holg. 2: 479 (1907).
HAVA TILLHOPA, se HAVA IHOP.
HAVA TILLSAMMAN(S). (†) till 6 b, 8 b: föra tillsammans, samla; sammankalla, församla; ha samlade; äv. bildl. Samman kaller the äldsta, Haffuer the vnga barn och deggiobarn til sammans. Joel 2: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: församlen). (Min ängel) beder mig hafwa sinnet och tanckarna tilsammans. Swedberg Dav. § 46 (1713). Lönnrot SvSkr. 2: 158 (1833).
HAVA UNDAN10 32 l. 40. jfr UNDANHAVA.
1) (†) till 1: undandraga, undanhålla (ngn l. ngt från ngt). RP 8: 92 (1640). Nordforss (1805).
2) (vard.) till 6 b: ha (ngt) undangjort l. ”bragt ur världen”. När jag tecknat mitt namn under handlingarna, ha vi dem undan. Tavaststjerna Aff. 2 (1890).
3) (vard., föga br.) till 8 b: undanskaffa. Wahrman (1814). Östergren (1926).
4) (numera bl. vard., bygdemålsfärgat) till 8 b; refl.: begiva sig bort, draga sig undan, flytta sig. Oansedt thett henne bliffuer tillrådt att ha sigh wnnan till Götheborg. Ekeblad Bref 1: 296 (1653; rättat efter hskr.). De som voro i vägen hade sig undan. Högberg Vred. 3: 162 (1906).
HAVA UNDER SIG10 40 0. ha (ngt) sig underlagt, råda över (ngt); ha (ngn) till underlydande, ha kommandot över (ngn). Ha många tjänare under sig. Monge åstundadhe effter riket, och wille haffua thet vnder sigh. OPetri Kr. 283 (c. 1540). Nordforss (1805).
HAVA UPP10 4, äv. OPP4.
1) (i sht vard.) till 8 a; i förb. med verb betecknande vilja l. önskan o. d.: vilja osv. att (ngn l. ngt) skall komma (föras l. tagas l. sändas osv.) upp (ngnstädes). Bureus Suml. 42 (c. 1600). (Det) skrifs .. på en tablette, hwad kungen will haa opp (ifrån köket). OStiernhöök (1700) i KFÅb. 1912, s. 350. Holmbergsson Flor. 17 (1828).
2) (numera bl. vard., i sht bygdemålsfärgat) till 8 b: föra, bära, taga, skjuta o. d. (ngn l. ngt) upp (ngnstädes). Haff migh vp til Konungen. Dan. 2: 24 (Bib. 1541). ”Å, laga till det (dvs. taktäckningsmaterialet) ni bara”, tyckte han, ”så skall jag allt ha upp det”. Landsm. B 2: 11 (1908). Ha opp gardin, ä du snäll! Östergren (1926).
3) (vard., bygdemålsfärgat) till 8 b; refl.: begiva sig upp, draga sig upp, taga sig upp (ngnstädes). Det är bäst, att I ha er upp åt skogen nu. Hülphers Ångermanl. 170 (1900). Högberg Utböl. 2: 187 (1912).
4) (vard.) till 8 c: ”ha” (ngn) att stiga upp (ur sängen o. d.). (Läraren) Norganius .. hafwer .. hafft (skol-)poikarna op och låtit them achta opå sigh. ConsAcAboP 1: 368 (1648). NHLovén (1824) i SDS 1918, nr 145, s. 8.
5) (†) till 8 c: öppna. Dhe hafua hafft opp botnarna på Järn half tunorna. EkenäsDomb. 1: 80 (1644).
HAVA UPPE10 32, äv. OPPE32.
1) (†) = HAVA 1 g. VDAkt. 1664, nr 111. Hr Secret. Rubens (må) weeta att iag mijna 42. åhr uppe hafwer. Därs. 1688, nr 977.
2) till 5: ha (ngt) uppburet l. upphissat o. d. (till ett ställe). Har ni kofferten oppe än? Östergren (1926).
3) till 6 b.
a) (i sht vard.) ha (en väv) uppsatt. Påiken seger, att H(ustru) Gunnill hade en wäf uppe. VDP 1667, s. 74.
b) (vard.) ha (ngt) öppet. RP 8: 55 (1640). Jag har fönstren uppe hela dagen. Auerbach (1909).
c) i uttr. ha ångan uppe o. d., se ÅNGA, sbst. —
HAVA UPPÅ, se HAVA PÅ.
HAVA UT10 4.
1) (vard.) till 3: få ut (ngt som tillkommer en), få (ngt) utlämnat l. utbetalt o. d. till sig. Wj hade then sylffskat gerne wth. G1R 1: 232 (1524). Högberg Fåg. 100 (1912).
2) till 8 a.
a) (i sht vard.) i förb. med verb betecknande vilja l. önskan o. d.: vilja osv. att (ngn l. ngt) skall komma (föras, sändas osv.) ut (ngnstädes l. från ett ställe o. d.). TbLödöse 3 (1586). Jag vill ha honom ut att jaga. Hallström GrAntw. 100 (1899). Högberg Jim 46 (1909). Vi måste ha ut lite kött från staden. Östergren (1926).
b) (ngt vard.) med avs. på bok l. skrift o. d.: få utgiven l. publicerad; utgiva, publicera. Nästa år ska’ vi ha ut en Poetisk kalender. CFDahlgren (1824) hos Thomander TankLöj. 121. Levertin (1901) hos Söderhjelm Levertin 1: 411.
3) (numera bl. vard., i sht bygdemålsfärgat) till 8 b: föra, taga (ngn l. ngt) ut; driva, fösa (ngn) ut; förr äv.: sända (ngn l. ngt) ut. (Konung Karl Knutsson) begynte .. haffua vth sin breff och bodh i landet. OPetri Kr. 238 (c. 1540). Linne och .. klädes kläder .. måste hafvas ut at vädras. Oldendorp 1: 68 (1786). Haf ut kanaljen! Polyfem I. 25—26: 2 (1810). Landsm. 1926, s. 40.
4) (numera bl. vard., bygdemålsfärgat) till 8 b; refl.: begiva sig, draga sig, ”laga sig” ut. I ären ej med i leken; derföre var så god och ha Er ut. Knöppel Blindeb. 8 (1746).
HAVA UTAV, se HAVA AV.
HAVA UTE10 32.
1) till 5.
a) med sakligt obj.: ha (ngt) liggande ute l. ute befintligt o. d.; ha (ngt) utlagt l. utsatt l. uttaget o. d. Ha tvätten ute. Ha sina nät l. krokar ute; äv. bildl. Han hade sina kreatur ute (på bete) hela sommaren. Dieffuulen .. haffuer sina krokar j hwart rum vthe effter oss. LPetri 2Post. 153 a (1555). G1R 28: 300 (1558). Östergren (1926). särsk. (†) om vapen: ha dragen. ConsAcAboP 3: 90 (1665). Strax har han knifven ute. VRP 15/12 1722.
b) med avs. på person: ha ngn utsänd (i sina ärenden o. d.). RA 1: 476 (1546). De hade ständigt spejare ute. Melin VikSaga 71 (1910).
HAVA UTÖVER, se HAVA ÖVER.
HAVAS VID, dep. [jfr isl. hafast við] (†) vara (hårdt) ansatt; jfr HAVA 11. Sotten är starck, och han haffs hårdeliga widh. LPetri KO 58 a (1571; äv. i hskr. 1561).
HAVAS ÅT, dep. [jfr isl. hafast at] (†) bete sig; jfr HAVA 11. Giorde han sigh med wilia siuuk, lettz kasta vp, stanckade och hades ymkelige ååt. Svart G1 148 (1561).
HAVA ÖVER10 40, i bet. 2 förr äv. UTÖVER.
1) till 1: ha (ngt) kvar, ha övrig. Nordforss (1805). Sedan de betalt sina skulder hafva de haft stora summor öfver. Samtiden 1873, s. 470. Blanck NordRenäss. 47 (1911).
2) till 5 o. 8 b.
a) (i sht vard.) ha (ngn ss. sändebud o. d.) skickad över (till ett ställe o. d.); sända (ngn) över (till ett ställe o. d.); förr äv. utan obj.: ha bud över (till ett ställe o. d.). G1R 12: 240 (1539; utan obj.). Iagh .. hade esomofftast mine kundskaper öfwer åth Kiöpenhambn. HSH 31: 339 (1662). VFörsvar 1907, s. 106.
b) (vard., bygdemålsfärgat) refl.: begiva sig över (till ett ställe o. d.). Sedan ha vi oss öfver åt Norge. Högberg Vred. 3: 249 (1906).
3) (i sht vard.) till 6 b: ha (ngt) överståndet. Ha sin examen, sina läroår, sin värsta tid över. Auerbach (1909).
HAVA ÖVER SIG10 40 0.
1) ha (ngt) lagt l. kastat över sig; ha på sig. Ha en schal, ett täcke över sig. Östergren (1926).
2) överfallas, överrumplas av (ngn); ha (ngn) på halsen. Nu ha vi dem (dvs. vännerna) naturligtvis öfver oss (dvs. på besök) till sommaren. Hedenstierna Fideik. 179 (1895). Här hava vi snart vikingarna över oss. Melin VikSaga 93 (1910).
3) (vard.) ha (ngt) ”hängande” över sig. Jag har mycket (arbete) över mig just nu.
HAVA ÖVERÄNDA10 1032. (vard., i sht bygdemålsfärgat) till 8 b: kasta omkull (ngn l. ngt). ConsAcAboP 2: 11 (1654). Att Stephanus intet hade hafft Jacobum öfwerända. Därs. 107 (1658).
Ssgr (till 1): HA-GALEN. (i södra Sv., vard., bygdemålsfärgat) girig, snål; ”om sig”. Arbetet 1902, nr 146, s. 2. Larsson Hemmab. 281 (1916).
-GIRIG. (föga br.) = -GALEN. Östergren (1926; angivet ss. sälls., skämts.). Avledn.: hagirighet, r. l. f. (föga br.) Östergren (1926; angivet ss. sälls., skämts.).
Avledn.: HAVANDE, n. [jfr HAVA, v. 7, 11] (†) förehavande; leverne. Balck Musæus x 8 b (1596).
HAVANDE, p. adj., se d. o. —
HAVARE, m.||(ig.). till 1; i ssgr; se ARRENDE-, BEFALLNINGS-, BEFÄL-, BOSTÄLLS-, DOM-, FÖRLÄNINGS-, KOMMISSIONS-, ÄMBETS-HAVARE m. fl. —
HAVARINNA, f.; i ssgn BEFÄL-HAVARINNA.

 

Spalt H 553 band 11, 1930

Webbansvarig