Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HARM, adj.
Etymologi
[fsv. harmber, harmsen, motsv. dan. o. nor. harm, sorgsen, bedrövad, förbittrad, harmsen, feng. hearm, plågsam, ond. Jfr HARM, sbst.]
(†) harmsen; vred, förbittrad; ofta i uttr. göra (ngn) harmt, väcka (ngns) harm l. förbittring, reta (ngn). Hennes haterska giorde henne harmt. 1Sam. 1: 6 (Bib. 1541). När Ifwar detta så förnam, / Wardt han wreder och harm. Carl IX Rimchr. 16 (c. 1600). Rönigk HerrPlant. 77 (1754).

 

Spalt H 455 band 11, 1930

Webbansvarig