| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HANGLA haŋ3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) (vard., föga br.) hänga löst o. slappt, dingla; gå ostadigt l. vacklande. Hwad är tå som honom (dvs. den druckne) manglar, / Att han öfwer eder hanglar? / Kan han ey på fötter stå / Uthan i sku hållan twå? Moræus Schonæus 468 (c. 1685). Vet du af .. att du hinglar och hanglar och dinglar och danglar på fördärfvets brant? Svahn Öfversitt. 2: 6 (cit. fr. c. 1850; yttrat av en rektor till en skolpojke).
2) (i vissa trakter, vard.) gå och hänga, vara hängsjuk, ”hanka”; jfr HÅNGLA, HÄNGLA. Gå och hangla (med en sjukdom). Jag har fastnad i en liten frossa, thermed jag hanglar. Swedenborg RebNat. 1: 246 (1716). Östergren (1926).
HANGLA SIG FRAM10 0 4. (vard.) till 1: nödtorftigt o. med möda hjälpa sig fram (med ngt), med nätt nöd ”klara sig”. Man hanglade sig .. fram ännu några år med 1815 års tulltaxa. Rydquist StatsekonBetr. 72 (1865). Segerstedt Händ. 296 (1926; om ekonomiskt företag). —
HANGLA MED10 4. (vard.) till 1: mödosamt följa med. Björkman (1889). Den gamle Muhammed Turdu hanglade med på sin krake. SD(L) 1902, nr 76, s. 1.
Spalt H 416 band 11, 1930