Publicerad 1928   Lämna synpunkter
GEMINATA je1mina3ta2 l. ge1-, äv. jem1– l. gem1-, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr t. geminata, av lat. geminata (näml. littera, bokstav), eg. p. pf. av geminare, fördubbla (se GEMINERA)]
språkv. långt konsonantljud, urspr. o. (vid ljudets fördelning på två tryckstavelser) ännu ofta uppfattat ss. två särskilda ljud; nästan bl. om klusil; stundom, i inskränktare anv. bl. om dylikt på två tryckstavelser fördelat ljud, dubbelkonsonant. Friesen Mediagem. 1 (1897). Noreen VS 2: 21 (1907). — jfr MEDIA-, TENUIS-GEMINATA.

 

Spalt G 193 band 10, 1928

Webbansvarig