| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
-SNÖRA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ing, -ning. [jfr t. verschnüren]
2) till II 1 a γ resp. c γ: snöra för hårdt, skada gm snörning; särsk.: skada gm överdrivet bruk av snörliv; vanl. ss. refl. o. i p. pf. Hon var alldeles försnörd. Schultze Ordb. 4657 (c. 1755). Nordlund Bit. 20 (1894). bildl. Andligt försnörda själsgåfvor och anlag. Idun 1891, s. 93. —
(I 1 e) -SOCKEN3~20. [till SOCKEN, här användt elliptiskt i bet. sockengång] (förr) i fråga om skoldjäknars sockengång: benämning på den tidigare av två på ett år i samma socken förekommande vandringar; motsatt EFTERSOCKEN. Fallén Biogr. 14 (c. 1820; i fråga om förh. vid Karlstads skola på 1780-talet). Hagström Herdam. 4: 370 (1901; i fråga om ä. förh.). —
-SOCKRA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ing. [jfr d. forsukre, t. verzuckern; i bet. 1 till FÖR- II B o. SOCKRA, i bet. 2 till FÖR- II 1 a γ o. SOCKRA, i bet. 3 till FÖR- II 2 a o. SOCKER]
1) (†; se dock a) med avs. på födoämne l. njutningsmedel o. d.: gm tillsättande av socker göra söt, sockra. Maghan och Leffren som offta medh försuckrad Spijs blifwa beswärade. Palmcron SundhSp. 70 (1642). PH 11: 279 (1777). särsk.
a) (numera knappast br.) i bild, i uttr. försockra pillerna o. d., framföra obehagliga påminnelser l. förebråelser o. d. i en mild form; jfr c. Berndtson (1880). Ge sina beska piller i väl försockrade doser. Östergren (1923).
b) bildl., med avs. på person: blidka. Tu måste med tålamod .. (din hustru) försåckra och lindrig giöra. Scherping Cober 1: 100 (1734).
c) bildl., med avs. på ngt sakligt: göra (ngt i sig mer l. mindre obehagligt) mera behagligt, försötma, förljuva. Höga himmel, såm alt lagar, / .. Såm för Såkkrar wåra dagar! LejonkDr. 118 (1688). Jag bordt hvart enda ord försockra och förmildra. Bergklint Vitt. 27 (1772). Kindblad (1871).
3) kem. bringa (stärkelse, gummi l. cellulosa) att övergå i l. förvandlas till socker; i pass. med intr. bet. samt ngn gg intr.: övergå i l. förvandlas till socker. TT 1881, s. 115. Att stärkelsen inom vissa temperaturgrader hastigare öfvergår i glykosa och dextrin eller försockras, är bekant. Lindberg Ölbr. 48 (1885). Bryggmästaren kan på kemisk väg .. undersöka, huruvida maltets stärkelse fullständigt försockrat eller icke. Reicharp Brygg. 10 (1899). Flera Mucor-arter .. ha förmåga att försockra stärkelse. 2NF 18: 1268 (1913). Därs. 35: 69 (1923).
(II A) -SOFFA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -else o. -ning, se avledn. (-soff- (-såff-) 1526 osv. -soffu- 1622 (: -uade, p. pf. pl.). -sofv- 1615—1680. -suff- 1566). [fsv. forsoffadher, domnad, liksom ä. d. forsuffet, p. pf. till forsuffe, av mnt. vorsuffet, p. pf. till vorsuffen, bliva bestört; jfr holl. suffen, yra; besläktat med SOVA. De finita formerna äro i sv., liksom i d., senare nybildade till det tidigare inlånade p. pf. Möjl. har ordet delvis påvärkats av t. versoffen, p. pf., motsv. sv. FÖRSUPEN]
1) (†) göra (ngn) häpen l. förskräckt l. rådlös l. modfälld l. försagd, oftast i p. pf. i adjektivisk anv.: häpen, förskräckt, bestört, modfälld, försagd; äv.: besinningslös, rådlös. Seer till ath j bliffuen icke för soffadhe, ty alt thetta moste skee. Mat. 24: 6 (NT 1526; Bib. 1917: att I icke förloren besinningen). Mitt hierta är försoffat min krafft haffwer offwergifwit mich. OPetri MenFall M 5 b (1526). Folcket war försoffat och förskreckt. 1Mack. 13: 2 (Bib. 1541; Apokr. 1921: uppfyllt av bävan). Doch ähr folket och den gemene mann svåra deröffuer försoffade och önske sigh döden. OxBr. 3: 45 (1623). At .. (barnskolans barn) icke höllas försträngt och med räddhoga försofwades. Ekman Siönödzl. 382 (1680). En liten hufvudvärk försoffar (världsträlarna). Dalin Vitt. I. 1: 26 (1744). Posten 1769, s. 619. särsk. ss. vbalsbst. -ande, förskräckelse. (Jag) wartt .. med .. förskreckelse och försoffande uthi mitt hierte betagen. OSBellinus (c. 1600) i KyrkohÅ 1905, s. 256.
2) göra (ngn l. ngns kropp l. själ o. d.) slö l. liknöjd l. olustig l. dåsig, förslöa; i sht i p. pf. ss. adj.: förslöad, slö, likgiltig, trög. Ett levnadssätt som värkar försoffande. När han .. vtaff öffwerflödigt drickande wardt försoffadt. L. Paulinus Gothus MonTurb. 65 (1629). En almän munk-helighet nedslog alt mod och försoffade hela Riket. Dalin Montesquieu 192 (1755). En svag, försoffad verld. Runeberg 2: 103 (1848). Europas .. gynnsamma klimat, som hvarken försoffar eller nedtrycker. Carlson 1Skolgeogr. 103 (1894). särsk.
a) (†) söva, döva. Spegel ÖPar. 29 (1705). Då giftuppfyllda stunder mig försoffat / Från allt medvetande. Hagberg Shaksp. 12: 154 (1851).
b) (†) med sakligt obj. Då allt som rörde samfärdsel (på Gotland) .. gick så långsamt, var man så van vid ständiga uppskof .., att söl .. hängde sig vid allt och försoffade all verksamhet. PASäve i LoF 1873, s. 109.
c) (†) refl.: bliva försoffad. Försofwandes oss medh swälgerij och dryckenskap. Phrygius HimLif. 124 (1615). När sommaren kommer, sparkar allting bakut af skyndsamhet. Och när vintern anländer försoffar sig allting i pelsar eller för (dvs. framför) spisen. CAEhrensvärd (c. 1790) hos Warburg Ehrensvärd 391.
d) (†) refl., närmande sig bet.: försjunka (i synd l. last o. d.); äv. i p. pf. (ss. adj.): försjunken (i synd l. last o. d.). (De) som uti grofwa synder försoffade äre. Block Progn. 113 (1708). Försoffad i nöjen, i liderlighet. Weste (1807). En del inom tidningspressen, som försoffat sig i mera fiendtliga än nationliga tendenser till fäderneslandet. ÖgCorr. 1854, nr 8, s. 3.
Avledn.: försoffelse, r. l. f.
försoffning, r. l. f. till FÖR-SOFFA 2: dåsighet, slöhet, slapphet. Lindfors (1815). I sin försoffning hava de överlämnat sig åt lösaktighet. Ef. 4: 19 (Bib. 1917). —
(II B) -SOLDA. (-sold- 1545. -s(z)oll- 1535—1550) [jfr ä. d. forsolde, mnt. vorsolden] (†)
-SOMMAR3~20. [jfr d. forsommer, t. vorsommer]
1) till I 1 b: tidigare del(en) av sommaren. Schultze Ordb. 4704 (c. 1755). Gellerstedt Gläntor 119 (1909).
Spalt F 3201 band 9, 1927