Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRRIG fœr3ig2, adj., räkneord o. demonstrativt pron.; förrige (numera bl. i sg. om individ av manligt kön), förriga.
Ordformer
(förr- OxBr. 5: 20 (1613), Lagus Pojk. 153 (1904); för- VadaKInvent. 1628, KKD 3: 232 (c. 1710). förria, pl. ConsEcclAboP 213 (1658))
Etymologi
[med anslutning till FÖRRE, adj., efter t. vorig; jfr d. forrig(e)]
i modern tid, utom i 1 a o. b, bl. i formerna förrige, -a.
1) (numera knappast br.; jfr dock a o. b) tidigare; förutvarande; gammal, forn; jfr FÖRRE, adj. 2. Gustaf II Adolf 244 (1621). Stoor skada ähr, att dett förriga myntet skulle haffua bliffuit ruinerat. OxBr. 3: 125 (1627). Min förrige Præceptor. Gyllenius Diar. 29 (c. 1660). Synodus hålles i åhr wed seedwanlig förrig tijdh. VDAkt. 1667, nr 304. I then Utrechtiska friden kom alt i sitt förriga stånd. Lenæus Hübner 132 (1726). Detta Fögderi innefattar det förriga Drottningholm och Svartsjö Län. Femårsber. 1822, SthmL s. 53. Hvar hade jag mina ögon i förriga dar / Att aldrig jag märkte, flicka, hur fager du var? Snoilsky 4: 139 (1887). Hvem det än var som sade eder .. att jag skulle hafva förvandlats och skiftat mitt förriga väsende, så sade han eder icke sanning. Lidforss DQ 1: 505 (1890). Tavaststjerna Tärnbg 33 (1894). — särsk.
a) (i Finl., fullt br.) i uttr. av förrigt, av gammalt. CAGottlund (1822) i HistLittStud. 1: 342. Jag befann mig .. på en af förrigt mig välbekant ort. Lagus Pojk. 153 (1904).
b) (numera bl. i Finl., mindre br.) i uttr. emot förrigt, emot förr. Stiernman Riksd. Bih. 369 (1657). Spetälskan .. befann sig .. i aftyning och ålderdom .., hvarför ock numera icke mycket, emot förrigt, hos annalisterne förekommer om densamma. Ilmoni Sjukd. 2: 148 (1849).
2) (†) = FÖRRE 3. Både i dhen förrige såsom och nu senere belägringz tijdh. OxBr. 5: 20 (1613). Med förriga Post bekom jag din schrijffuelse. AOxenstierna Bref 2: 29 (1642). Then förrige Kyrckioherdens Arfwingar. Kyrkol. 23: 2 (1686). I förriga Seculo. Lenæus Hübner 321 (1726; uppl. 1763: förra). Thomander 3: 383 (1826). — särsk. i uttr. mitt (osv.) förriga = FÖRRE 3 a. I mitt förriga. Ekeblad Bref 1: 397 (1655).
3) (†) = FÖRRE 4. Longibarder (λογγιβαρδι) med twenne γ skrifwit, af hwilket det förriga γ uttalas genom n. Rudbeck Atl. 1: 619 (1679).
4) (†) = FÖRRE 5. Troone och Bekiennelsen måste i Christendoms öfningen sammanwara, och then sidre på then förrige föllia. Emporagrius Cat. S 4 b (1669). Wid denna frågan wisar sig den swårighet, som wid den förriga. MStenbock (1713) hos Loenbom Stenbock 4: 53.
5) (i Finl., starkt vard.) = FÖRRE 6. FoU 15: 46 (1902).

 

Spalt F 3083 band 9, 1927

Webbansvarig