Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRLÄNGA, v.2 -er, -de.
Etymologi
[jfr ä. d. forlænge(s), mnl. verlengen; eg. samma ord som FÖRLÄNGA, v.1 Med avs. på bet. jfr FÖRLANGA, LÄNGTA]
(†)
1) känna (ngt) allt för långt (o. ledsamt); i sht i förb. (icke) låta sig förlänga, övergående i bet.: (icke) bliva otålig, (icke) misstycka. I ville icke latha eder förlengie att tage ähnnu någre till ransakning. AOxenstierna 1: 12 (1605). Min kropp tidhen förlengde. Wivallius Dikt. 63 (1631; i dikt av en fånge). RARP 3: 373 (1644).
2) längta (efter); önska, åstunda; vanl. opers. o. oftast i pass. (möjl. dep.) med personobj. betecknande den som känner längtan; ngn gg med personlig konstr. Hwadt tijg och tijn broder någett synnerlig .. förlänges till oss, .. at thu oss dhå ther om wilt förstå late. GR 18: 540 (1547). När sorgen migh tränger, / Efter tigh (Herre) migh förlänger. Ps. 1695, 142: 6 (Ps. 16141673: förlänges). Denna hemlighetens orsak förlänger mig at veta. Bliberg Acerra 512 (1737).
Avledn.: FÖRLÄNGELSE, sbst.2 (sbst.1 se FÖRLÄNGA, v.1 avledn.), r. l. f. [jfr ä. d. forlængelse] (†) till 2: längtan, åtrå, önskan, åstundan, begäran. Att .. (prästen) icke efter föräldrernes begär och förlängelse tager sig före at döpe .. barnen hema vtan bön (osv.). SynodA 1: 18 (1608).
FÖRLÄNGSEL, f. [jfr d. forlængsel] (†) = FÖRLÄNGELSE, sbst.2 Wexionius Sinn. B2 3 a (1684).
FÖRLÄNGSLAN, f. (†) = FÖRLÄNGELSE, sbst.2 Den han een så lång tijdh hade medh outhsäjelig förlengslan älskat. UHiärne Vitt. 50 (1668).

 

Spalt F 2914 band 9, 1927

Webbansvarig