Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRKRÄNKA förkräŋ4ka l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förkrä´nka Weste; förkrä`nngka Dalin), v. -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Rom. 14: 20 (NT 1526), Mörk Th. 3: 294 (1758)), -NING; -ARE (†, PErici Musæus 1: 89 b (1582), Adlerbeth Æn. 292 (1804)).
Etymologi
[fsv. forkränkia, efter mnt. vorkrenken; jfr t. verkränken; jfr FÖR- II B o. KRÄNKA]
1) (†) fördärva (ngn l. ngt), skada; skämma; försvaga, förminska; tillintetgöra, omintetgöra; äv. i p. pf. i adjektivisk anv.: förskämd, fördärvad; dålig. Ath förkrænkia ok förderfwa alles edra .. fiender. GR 1: 104 (1523). Ondt snak förkrenker godha sedher. 1Kor. 15: 33 (NT 1526). På thet, at slig .. ewige schada och forderff .. må .. grundelige nederleggis, betagis, forkrenckis oc affstilles. GR 9: 19 (1534). Ond och förkrenckt blodh. Berchelt PestBeg. B 2 a (1588). Ändamålet må vara så förkränkt som det vil, så (osv.). Kling Spect. Y 3 b (1735). Hof PhilosGr. 16 (1782).
2) (†) muta (ngn), besticka; jfr KORRUMPERA. Iagh hafwer igenom Girugheet låtit förkränckia migh aff Guld. Schroderus Os. 1: 220 (1635). Linc. (1640; under corrumpo). (Eng.) Corrupter .. (sv.) förkränkare, mutare. Serenius K 3 b (1734).
3) (numera bl. ngn gg starkt arkaiserande) träda (ngn l. ngt) för nära, kränka; äv.: såra (samvetet). Förderffua icke för maat skull gudz werck, All ting äro wäl reen, men honom är thet icke gott som äter medh sitt samwitz förkränckilse. Rom. 14: 20 (NT 1526; Bib. 1917: om ätandet för någon är en stötesten). Konung Gustaff war .. beskrijat blefwen .. Hafwa förkränckt then Christeliga Religionen. Girs G1 208 (c. 1630). (Han) fridlyst helgedom förkränker. Alexanderson Sept. 23 (1868). — särsk.
a) med avs. på rättighet, privilegium, frihet o. d.: kränka, göra intrång i. GR 4: 414 (1527). LPetri Skylsk. A 3 a (1572). Den man, som makans rätt förkränkt. Palmblad Aisch. 119 (1842). Högberg Vred. 1: 215 (1906).
b) med avs. på överenskommelse, lag o. d.: kränka, överträda, bryta (emot); förr äv.: rygga (en överenskommelse o. d.). GR 3: 126 (1526). Ath the icke for:ne kööp ryggie eller forkrenckie. Därs. 11: 41 (1536). Att göra sig skattskyldige syntes dem strida emot naturen af deras stånd, och förkränka Norrköpings beslut. Carlson Hist. 1: 71 (1855).
c) med avs. på heder o. ära, rykte o. d.: kränka; förr äv. i uttr. förkränka ngn till heder och ära o. d. (jfr d). Att på ingen sidhen skulle theris heder eller ære .. för slig sak .. skyld spilles eller forkrenkies. GR 4: 295 (1527). Egenom same forplictelse, will han forkrenckia och besmitte oss och Swenske men, till heder och äre. Därs. 11: 355 (1537). Adlerbeth HorOd. 196 (1817).
d) med avs. på person: kränka (ngn), såra, förolämpa; äv. i p. pr. i adjektivisk anv.: sårande, kränkande. CFDahlgren 1: 268 (1831). Förkränkande ord. Johansson Homll. 6: 325 (1846). Blanche Band. 128 (1848). Utan att vilja förkränka någon, skulle jag dock vilja framhålla, att … Östergren (1923; angivet ss. mindre vanl.).
4) (†) med avs. på kvinna: kränka, lägra. GR 4: 13 (1527). Han .. beläghradhe henne, och forkrenkte henne. 1Mos. 34: 2 (Bib. 1541). The brudhar, som aff sijne män förkränckte äro, hafwe ingen Crona, uthan een Krantz allenast. SUFinlH 5: 190 (1617). Adlerbeth HorSat. 13 (1814).
Avledn.: FÖRKRÄNKLIG, adj. (-kränke- 16401898 (: förkränkelighet)) (†) till 1: som kan fördärvas l. skadas; förgänglig. Linc. (1640; under violabilis). Serenius K 3 b (1734).
Avledn.: förkränklighet, r. l. f. (†) förgänglighet. Serenius K 3 b (1734). Förkränkelighet och timlighet måste följas åt. Quennerstedt KampTillv. 27 (1898).

 

Spalt F 2825 band 9, 1927

Webbansvarig