Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRKEREN (förke´ren Weste), n., l. FÖRKERT, n.
Ordformer
(för- 1620—1807. ver- 1620—1832. veerqueren 1741. -ke(h)ren 1620—1832. -ke(h)rn 1651— c. 1780. -kären 1656. -kiärn 1641. -kär 1621. -kära 1620. -ke(h)rt 1749—1818)
Etymologi
[av t. verkehren i motsv. anv. (se FÖR-KERA, v.2) resp. verkehrt (se FÖRKERD, p. adj.); jfr FÖRKERING (se FÖR-KERA, v.2 2)]
(†) ett slags brädspel. Then Hustru som tu hafwer sittit til faatz medh och spelat Förkiärn. Lindner Tijdhfördr. 11 (1641). De togo fram brädspelet .. och började en lång Dispute, antingen de skulle spela Dame, Verkern eller Schuster. Posten 1769, s. 797. Wetterstedt Mut. 98 (1832). — bildl. i uttr. spela förkeren, särsk. dels: förlora, dels övergående i bet.: bedraga (ngn); jfr FÖR-KERA 2. På werlden ey sätt tin troo, / Hon spällar förkära. Forsius Spec. C 5 b (1620). Lyckan haffuer .. spelt medh honom verkeren. ALaurentii Ciegler 88 (1620). Din anslag haa fallerat. / Så hafuer du förkehren spelt. / Kätter haa triumpherat. Wivallius Dikt. 76 (1631).
Ssg: FÖRKER-SPEL. [jfr ä. t. verkehrspiel] (†) = FÖRKEREN. Lind (1749; under verkehren).

 

Spalt F 2792 band 9, 1927

Webbansvarig