| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRFATTNING förfat4niŋ l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förfa´ttning Weste), r. l. f. ((†) m. Sahlstedt, Dähnert (1784)); best. -en; pl. (i bet. 3, 5, 6) -ar.
eg. vbalsbst. till FÖRFATTA.
1) (†) till FÖRFATTA 4: infattning. Författningen af blommorna och guldet. Eneman Resa 1: 77 (1712).
2) (†) till FÖRFATTA 8 o. 9: avfattande; författande. Nu på det iag snarligen må kunna giöra en begynnelse med bemelte boks författning och aftryckning. VDAkt. 1735, nr 113. Genom egen författning eller öfversättning af Comœdier från främmande språk. Posten 1769, s. 496. Möller (1790).
3) (†; jfr dock b o. c) ordnande, vidtagande av åtgärder; vanl. konkretare: åtgärd, anordning, anstalt(er), mått o. steg; stundom: angelägenhet, ärende; jfr FÖRFATTA 11. Episcopus Enander tackar the godhe herrar för en godh författning. RARP 7: 44 (1660). Angantyr har med stor heder en lång tid varit gällande i de allmänna författningar (dvs. har haft stort inflytande i det offentliga livet). Dalin Arg. 2: 410 (1734, 1754). Och sedan de med alt en god författning giordt, / Så bödo de Farväl. Kolmodin QvSp. 2: 496 (1750). Han visade sig ganska nögd med sin Brors författningar. Ullman Frök. 78 (1780). — jfr DEFENSIONS-, KRIGS-FÖRFATTNING m. fl. — särsk.
a) i uttr. sätta sig i författning att (osv.), göra sig i ordning att (osv.), gå i författning om att (osv.). Sahlstedt (1773). Mot middagen satte han sig genast i författning att genom Rosenstein låta till sin och kollegii vård inventera akademiens handlingar. Adlerbeth Ant. 2: 127 (c. 1815). Ahlman (1872).
b) (fullt br. i skriftspr.) i uttr. gå i författning om ngt, gripa sig an med åtgärder för att få ngt utfört l. värkställt, föranstalta om ngt, styra om ngt. AdP 1789, s. 746. Tessins behörighet att gå i författning om den förestående sorgfesten fanns oförtydligen utstakad i omförmälte skrifvelse. Crusenstolpe Tess. 2: 186 (1847). Sedan Stadsfullmäktige beslutit att gå i författning om expropriation af nämnda fastighetsdel. PT 1908, nr 194 A, s. 4.
c) (i juridisk stil; numera föga br.) i uttr. taga l. vidtaga författning(ar) o. d. (Att ständerna) lära taga sådanne förfatningar, .. som kunde befrämja trygg- och samhälligheten i rådslagen. 2RARP 5: 360 (1727). Jag hafver .. på alfvarsammaste sätt måst taga Författningar häremot. VDAkt. 1795, nr 332. RF 1809, § 91. Carlson Hist. 2: 68 (1856).
4) (numera knappast br.; jfr dock slutet) tillstånd, skick, läge, (allmän) ställning; (så l. så goda l. dåliga) omständigheter; förr stundom i uttr. som bliva i författning, bliva i stånd l. tillfälle (att göra ngt); jfr FÖRFATTA 11. Spegel Dagb. 77 (1680). At ställa Rikets invärtes väsende i god författning. Nordberg C12 1: 49 (1740). Redaktören skall kanske en annan gång blifva i författning att derom meddela närmare upplysning. JernkA 1817, 2: 173. Allt befanns i god författning. Hahnsson (1896). — särsk. (fullt br.) om andligt tillstånd: sinnestillstånd, sinnesförfattning. En sådan hjertats författning. Nohrborg 29 (c. 1765). Fastän vår själ i en hvirfvel af bekymmer ej är i den författning som fordras. Eurén Kotzebue Orth. 1: 34 (1793). Söderblom StundVäxl. 1: 117 (1909). — jfr SINNES-FÖRFATTNING.
5) sätt varpå ngt är organiserat, organisation; numera särsk. dels: statsform, statsskick, dels: sammanfattning(en) av de rättsnormer l. lagar som bestämma statsformen; äv. (i fackspr.): sammanfattning(en) av de normer som reglera ett aktiebolag l. en förening; jfr FÖRFATTA 11 o. 12. Brister i författningen alstra brister i styrelsen. Lehnberg i 1SAH 2: 252 (1788, 1802). Frihetstidens författning. Odhner G3 1: 161 (1885). Grundlagarna utgöra Sveriges författning, konstitution, hvilka ord ofta användas i st. f. grundlag. Nyström Svedelius 1: 104 (1887). Aktiebolagets författning. Bergendal (1922; boktitel). Antikens folk, greker och romare, hade en republikansk författning med årligen växlande ämbetsmän. Nilsson FestdVard. 190 (1925). — jfr DOMSTOLS-, FEODAL-, HELSTATS-, KYRKO-, LÄNS-, RIKS-, SAMHÄLLS-, STATS-FÖRFATTNING m. fl.
6) i sht jur. bestämmelse, beslut, stadga, lag, förordning; numera särsk. dels om urkund varigm lagbeslut l. andra beslutshandlingar av statsorgan kungöras till allmän efterlevnad, dels om sammanfattningen av de bestämmelser som innehållas i en dylik urkund; jfr FÖRFATTA 12. Religions stadgar och andra helsosamma författningar. Swedberg Cat. d 6 b (1709). Lagar och Författningar, som Rikets allmänna Hushållning röra. RF 1809, § 89. 1667 års Sjölag och sednare författningar. Nordström Samh. 2: 728 (1840). Sedan författning kommit vederbörande prest tillhanda, åligger det honom att från predikstolen, så fort ske kan, .. densamma .. uppläsa. SFS 1894, nr 44, s. 5. Därs. 1920, s. 775. — jfr BANK-, BANKO-, BEVILLNINGS-, BEVÄRINGS-, BRÄNNVINS-, BÄRGS-, DIREKTORIAL-, ECKLESIASTIK-, EKONOMI-, FLOTTNINGS-, KOMMUNAL-, KYRKO-, MEDICINAL-, POST-, SKJUTS-FÖRFATTNING m. fl. — särsk. (†) om förordnande som enskild person träffar i gåvobrev o. d. Biskopen i Strengnäs .. gjorde en Testamentarisk författning .., hvarmedelst räntan af tvänne hemman .. anslogs till lön för en Professor. Hallenberg Hist. 5: 171 (1796). VDAkt. 1799, nr 372.
-ENLIG.
1) till 5: som är i enlighet med (stats)författningen. Svedelius i SAH 44: 77 (1868). PT 1903, nr 272 A, s. 2.
2) i sht jur. till 6: som är i enlighet med föreskrift(er) i gällande författning(ar); laglig. AB 1845, nr 2, s. 1. Lösören, som efter aflidna underhållstagare författningsenligt tillfallit stiftelsen. SFS 1907, Bih. nr 55, s. 4. —
-FÖRSLAG. förslag till statsförfattning; förslag rörande statsförfattningen. Bolin Statsl. 2: 214 (1871). Med girondisternes fall föll också deras författningsförslag. Hedin Rev. 370 (1880). —
-HISTORIA. Teckningen (av enväldet och frihetstiden) är .. icke inskränkt till författningshistorien. Frey 1850, s. 440. NF 1: 956 (1876). —
-KUNSKAP~20 l. ~02. särsk. till 6: kunskap om gällande författningar (särsk. inom ngt visst område); äv.: läroämne (vid vissa utbildningsanstalter) som avser att meddela dylik kunskap. Samtiden 1874, s. 195. Noggrann författningskunskap på de områden, som falla inom förste provinsialläkares tjensteverksamhet. SFS 1891, nr 85, s. 3. Sthm 1: 397 (1897). —
-LAG, r. l. m. lag rörande författningen; konstitutionell lag l. stadga. NF 3: 386 (1879). Jämte grundlagarna antogos (år 1810) äfven en rad supplerande författningslagar. SvH IX. 1: 113 (1908). —
(6) -RUM. i sht jur. om paragraf l. moment i en författning; jfr LAGRUM. SFS 1889, nr 11, s. 1. RiksdRevStatsv. 1910, s. 182. —
-RÄTT. jur. benämning på den gren av den offentliga rätten som behandlar statsförfattningen, statsrätt (i inskränkt mening). Boström Propæd. 23 (c. 1865). 2NF 26: 1105 (1917). —
(6) -SAMLING. samling av författningar; särsk. om officiellt redigerad periodisk skrift för publicering av författningar o. d. Svensk författningssamling, sedan 1825 utkommande, officiellt redigerad publikation för offentliggörande av till allmän efterrättelse utfärdade lagar, förordningar o. d. samt sådana kungl. brev o. resolutioner som anses äga allmännare tillämpning inom statsförvaltningen. SFS 1825, s. VI. —
-STRID. strid för l. om en statsförfattning; strid gällande statsförfattningen. Författningsstriden (i Danmark) antager en allt häftigare karakter. AB 1865, nr 31, s. 3. —
-STRIDIG. med sakligt huvudord: som strider mot statsförfattningen; motsatt: författningsenlig. Författningsstridiga åtgöranden. SvT 1852, nr 219, s. 3. Författningsstridigt ingrepp. Fahlcrantz 5: 162 (1856, 1865). —
-TROHET. trohet mot statsförfattningen; jfr -TROGEN. Partiets författningstrohet .. är orubbad. AB 1897, nr 263, s. 2. —
Spalt F 2654 band 9, 1927