Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FLINKA, v., pr. ind. sg. -ar.
Etymologi
[sannol. samhörigt med FLINGA, v.; jfr FLINK, sbst.]
(†) skära av (skivor). Om jag råkar på en skinka / Af dem, Kung Erik i fängelset fådt; / Skulle jag för vår Calle flinka / Skifvor efter magens mått. Dalin Vitt. 6: 391 (1762).
Särsk. förb.: FLINKA AV. (†) Min Birger är nu stora kultingen: Han är redan brödstark, han flinkar af ost och ingen lurar honom på hvad til visthuset hörer. Dalin Arg. 2: 206 (1734, 1754).

 

Spalt F 807 band 8, 1925

Webbansvarig