Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FJÄCKA l. FJÄGGA, v. -ade. vbalsbst. -ARE (se avledn.).
Ordformer
(fjäck- (fjeck-, fieck-) 1698—1807. fjägg- (fjegg-) 1807—1885)
Etymologi
[sv. dial. fjäcka, fjägga; av oklart ursprung; jfr nor. dial. o. färö. fjakka, ävensom nor. dial. fjaka, fjeka]
(†) löpa omkring, flacka omkring; springa (beskäftigt) hit o. dit (utan att sköta någonting); fjäska. Verelius 116 (1681). En drifwande och allestädes Fieckande man. Rudbeck Atl. 3: 457 (1698). Ihre (1769). Schulthess (1885).
Ssg: FJÄCK-ÄRENDE. brådskande småärende? jfr FJÄS-ÄRENDE. (†) (Jag) blef .. skamlöst hindrat ifrån skrifvande igenom några fiäckährenden. Bark Bref 1: 68 (1703).
Avledn.: FJÄCKARE. (†) kringflackande person, lösdrivare. Verelius 197 (1681).

 

Spalt F 667 band 8, 1924

Webbansvarig