Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FJANT fjan4t, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar; äv. FJANTER40, m.; best. fjanten l. (föga br.) fjantern; pl. fjantar l. (knappast br.) fjantrar (Kindblad (1870)).
Etymologi
[jfr sv. dial. fjant, fjante, fjanter, fåne, tok, pratmakare, d. fjante; möjl. av FANT med j från till bet. närstående ord ss. FJOLL(ER), FJOLLIG, FJOSKIG, FJÄSKA, FJÄSKIG, sv. dial. fjåk, fjåkug, fjås m. fl. — Jfr FJANTA, sbst. o. v., FJANTIG]
(vard.) eg.: mindre vetande, (små)fnoskig person; numera vanl.: narraktig, tanklös l. enfaldig l. tillgjord l. beskäftig person; pratmakare, stolle, narr, fjäsk. En liten viktig fjant. Din fjant(er)! (I de gamla hjältesagorna anträffas) en och annan sorglig skepnad, som .. erinrar om vår tids fjantar. UpsLäkF 1868—69, s. 641. Gustaf Vasa springer (i Strindbergs skådespel med samma namn) omkring som en fjant och ber om råd. PT 1899, nr 281, s. 3. En sprättig gammal fjant. Forsslund Arb. 126 (1902). Hjärtnupna fjantar (skyndade) att erbjuda äventyrerskan sina beredvilliga tjänster. Högberg Utböl. 1: 140 (1912).

 

Spalt F 658 band 8, 1924

Webbansvarig