Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FETMA fet3ma2, sällan fe3tma2 (fe`tma (med) sl(utet) ĕ Weste), r. l. f.; best. -an; pl. (numera knappast br., i bet. 4 o. 5 b α om olika slag av feta ämnen samt i bet. 1 b β) -or (VetAH 1756, s. 54, Aken Eldsl. 50 (1797), Dalin 1: 434 (1851: Växtfetmor)); förr äv. FETME, m.
Ordformer
(-e i nom. VarR 7 (1538), Dom. 3: 22 (Bib. 1541), Lind (1749). -e i oblik kasus Tiällmann Gr. 107 (1696). — -a i oblik kasus Rom. 11: 17 (NT 1526) osv. -a i nom. Linc. (1640), Kiöping Resa 35 (1667) osv. — fe(e)tm- 1538 osv. fettm- 1541—1889)
Etymologi
[fsv. fitme (fetme, fätme, fätma), motsv. d. fedme; i avljudsförh. till FET, adj., o. bildat liksom SÖTMA till SÖT. fetma, r. l. f., är eg. den oblika formen till fetme, m., som med avs. på genus o. deklination anslutit sig till de talrika sbst. på -a, pl. -or; jfr AGA, sbst.1, m. fl.]
1) motsv. FET 1, i fråga om levande varelser.
a) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara fet. Linné GenMorb. 22 (1763). Fetma och skönhet äro här (hos morerna) ord af lika betydelse. Ödmann MPark 158 (1800). — jfr ÖVER-FETMA.
b) konkretare: (godt) hull, fyllighet, korpulens. Mitt kött (dvs. min kropp) är maghert och haffuer ingen fetma. Psalt. 109: 24 (Bib. 1541). Svälta bort den öfverflödiga fetman. NDA 1913, nr 95, s. 1. — särsk.
α) mer l. mindre bildl.; jfr FET 1 b. Rudbeck Bref 12 (1662). Det voro .. (prelaterna) ej nog, at underhålla sin fetma, af med-Borgarnes egendom. Celsius G1 1: 108 (1746).
β) (†) fettbildning. Onyttiga Fetmor .. (o. d. lägga) oftast .. grunden til de flesta plågor. Haartman Sjukd. 13 (1765).
2) (†) fettlager, späck, ister. (Lat.) Adeps (sv.) thet feta, fetme. VarR 7 (1538). Fettman emellan hull och skinn. VetAH 1747, s. 285. Ödmann IVetA 1784, s. 21. — jfr NJUR-FETMA.
3) (†) motsv. FET 6: egenskap(en) l. förhållande(t) att innehålla fett l. vara fetthaltig. Lapp-Sik, som öfvergår annan Sik i fetma och storlek. Hermelin PVetA 1773, s. 46; jfr 1 a.
4) (†) motsv. FET 6, konkret: fett, fettämne. Tu som war itt willolio trä bleeff ther inimpat igen, oc är worden deelactugh aff olioträns root och fetma. Rom. 11: 17 (NT 1526). BOlavi 125 a (1578). Vthur thesse Dödabeen kommer Fettma lijka som Olio. Kiöping Resa 35 (1667). Smör .. torde .. vara något lättsmältare än öfriga fetmor. Hartman Husläk. 31 (1828). — jfr DJUR-, VÄXT-, LUFT-FETMA.
5) motsv. FET 8. — särsk.
a) (mindre br.) motsv. FET 8 a: fethet. Lerans fettma. LBÄ 19—20: 121 (1799).
b) (†) konkret, motsv. FET 8 b. — särsk.
α) om mineral av organiskt ursprung, tillhörande petroleumgruppen. Bromell Berg. 18 (1730). Jordbek är .. hård svart och eldfängd fetma. Linné Stenr. 52 (c. 1747). VetAH 1815, s. 199. jfr BERG-, JORD-FETMA.
β) om det i den äldre kemien antagna grundämnet flogiston, eldämne (se d. o. 1). Hiärne Berghl. 449 (1687). Block MotalaStr. 48 (1708).
6) (mindre br.) motsv. FET 11, konkret: överflöd, rikedom. Girs G1 67 (c. 1630). I skolen få äta av landets fetma. 1Mos. 45: 18 (Bib. 1917).
7) (numera bl. ngn gg i högre stil) motsv. FET 12 b, konkret: för växtligheten närande ämne, särsk. i jord l. gödsel. Feetman som Wåhr-Watnet medh sigh hafwer. Risingh Landb. 11 (1671). Skogen, / Härjad af lågorne, tvingas att ge sin fetma åt sådden. Runeberg 1: 80 (1832). — om regn. Han låter skyarna drypa neder fetma. Spegel Pass. 383 (c. 1680). Af himlen drype fetma, / Bespisande vår jord. Ps. 1819, 394: 6.
8) (mindre br.) motsv. FET 13: bördighet, fruktbarhet; stundom närmande sig 7. Tijn (dvs. Guds) footspor drypa aff fetma. Psalt. 65: 12 (Bib. 1541). Alströmer Får. 65 (1727). Arrhenius Jordbr. 1: 136 (1862). Höjer Sv. 2: 629 (1878).

 

Spalt F 484 band 8, 1924

Webbansvarig