Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FASTE fas3te2, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(fasta, pl. 15331546. faste, pl. 15881626)
Etymologi
[fsv. faste, motsv. fnor. fasti; ytterst till FAST, adj.1 22 e]
(förr) jur. god man som var närvarande ss. vittne vid köp l. skifte l. förpantning av jord o. d. l. vid vissa andra juridiska handlingar; nästan bl. i pl. BtFinlH 3: 24 (1533). Ähr och samma jordakiöp efther Sveriges lagh lagbudet och lagståndet, och desse 12 ähre her faste ådt, som i nempden såtto och å skafthet höllo. VgFmT II. 8—9: 186 (1626). Fastar, det är, Wittnen. Rudbeck Atl. 3: 377 (1698). Fastarne garanterade affärens giltighet och bestånd genom åtagen förpliktelse att vittna mot inkräktare. Uppl. 2: 626 (1908). Anm. I ä. tid har ordet stundom uppfattats ss. ett adj. (på grund av bortfallet av pluraländelsens -r) o. har ss. sådant anträffats oböjt med formen fast samt i nom. sg. med formen faster. Thena xij, [som] i nempdena såtho, wårä ther ffast åth. BtFinlH 3: 4 (1531). Därs. 4: 284 (1565). Styrisfästir kallas then nyonde Man, som war faster til Jordeköp. Stiernhielm VgL 108 (1663). Äv. ssgrna FASTEMÄN o. FASTEVITTNEN, som oftast förekomma skrivna ss. två ord, äro möjl. stundom att fatta ss. förb. av adjektivattribut o. sbst.

 

Spalt F 356 band 8, 1924

Webbansvarig