Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DÄKA 3ka2, f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(deka Rudbeck Atl. 1: 614 (1679))
Etymologi
[sv. dial. (Västergötl., Hall.. Smål., Blek.) däka, motsv. nyisl. dækja, förr: ouppmärksam l. lat tjänstflicka (Haldorsen), numera: lättfärdig kvinna, sköka (Blöndal); möjl. besläktadt med nor. dial. dake, trög l. senfärdig karl, sv. dial. (Kalmar l.) dack, trött, samt DACKA. Ordet torde urspr. ha betydt ”lat flicka”; jfr den äldre nyisl. bet. I fråga om dylika urspr. nedsättande benämningar jfr FLICKA]
(bygdemålsfärgadt i vissa delar af Götaland) flicka (af folket), bondflicka; äfv.: tjänstflicka, piga. Den Lhönen H. Elin skulle gifua däkan Märit. VRP 1638, s. 756. Däkor från Värend. Tegnér 1: 243 (1841). Hon var den tiden den grannaste däkan på ön. Månsson Rättf. 1: 106 (1916). — jfr LEG-DÄKA.

 

Spalt D 2507 band 7, 1923

Webbansvarig