Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DRUID drɯi4d (tvåstafvigt), m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(druhder (pl.) Almqvist Törnr. 1: 158 (1839))
Etymologi
[jfr t. druide, eng. druid, fr. druide, lat. druides, druidæ, pl.; af keltiskt urspr.; jfr fir. drui, dat. o. ack. druid]
medlem af det prästerliga o. lärda ståndet hos de gamla kelterna i Gallien o. Britannien samt på Irland. Stiernhielm Parn. 1: 8 (1651). Ossian 1: IX, X (1794). Det vestliga Europas äldste Vise, Druiderna. Liljegren Runl. 38 (1832). Druidernas prästadöme (i Gallien) motarbetades och undanträngdes af romarna. 2NF 23: 783 (1915).
Ssg: DRUID-KULT. Nilsson Ur. 1: 207 (1866).
Afledn.: DRUIDESSA, f. [eng. druidess, fr. druidesse] (†) druidissa. CRBerch i 1Saml. 7: 52 (1775).
DRUIDINNA, f. (föga br.) druidissa. Rydberg Magi 108 (1865).
DRUIDISK, adj. Ossian 2: 119 (1794). En druidisk prestinna. Feuillet Minn. 81 (1859). (De brittiska kelterna) lydde liksom sina bröder på fastlandet under ett mäktigt druidiskt presterskap. Svensén Jord. 392 (1886).
DRUIDISM, r. druidkult. Nilsson Ur. 2: 164 (1865). Nordenstreng EurMänRas. 134 (1917).
DRUIDISSA, f. kvinnlig druid, druidisk prästinna l. profetissa. NF 3: 1474 (1880).

 

Spalt D 2207 band 7, 1922

Webbansvarig