| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
DISTINGERAD dis1tiŋge4rad, äfv. dis1täŋge4rad, i Sveal. äfv. -e3rad2, l. DISTINGVERAD dis1–tiŋgve4rad, äfv. -ŋve4rad, i Sveal. äfv. -e3rad2, p. adj.; adv. -T.
1) [jfr DISTINGERA 8; jfr äfv. motsv. anv. i eng. o. fr.] (numera knappast br.) utmärkt, framstående; skiljande sig från det vanliga. Academien (kunde) .. få dett aldra fördelachtigaste tillfellet at giöra sig distinguerad, genom de nya saker en .. (resestipendiat) utur en främmande värld kunne frambringa. Linné Bref I. 2: 30 (1744). Distinguerad flit. Därs. 1: 68 (1755). Faculteten finner sig på det högsta förbunden Herr LifMed(icus) Aurivillio, som på et så distingverat sätt vill hafva all möda ospard at sätta Nosocomium i sitt rätta skick. Därs. 167 (1758). Där finnes mycken rapport mellan .. (Ossians) kämpasånger och våra isländska, änskönt man måste medgifva honom ett distingueradt företräde. G. Adlerbeth (1783) i Sv. mem. o. bref 9: 159. Dalin (1850). Wenström o. Jeurling (1891).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.; bet. utvecklad ur 1] fin o. (stilfullt) förnäm; nobel o. belefvad; särsk. om person: som utmärker sig gm fina o. karakteristiska anletsdrag o. som gm ett vårdadt yttre o. ett nobelt o. belefvadt uppträdande röjer l. ger intryck af förfining o. god härkomst. Hon är ej vacker, men har något distingueradt i sitt utseende, och är förträffligt växt. Bremer Grann. 1: 114 (1837). Denna paletot ser distinguerad ut och är synnerligen ändamålsenlig. Sthms modejourn. 1845, s. 8. I Tizians .. Karl V:s porträtt är den distinguerade enkelheten ett hufvuddrag. Romdahl Porträttmål. hist. 30 (1907). (Konsertsalongen) var till sista plats fylld af en distinguerad publik. VL 1908, nr 235, s. 5. En intressant blekhet gaf något distingeradt åt profryttarens runda fysionomi. Munthe Bref o. skisser 158 (1909). Ett distingerat utseende får man ingalunda därigenom att man blir flintskallig. GHT 1914, nr 84, s. 13. — särsk. (†) om dräkt o. d.: modern o. elegant, på modet, chic. (Som hårprydnader) finner man .. ofta Georginer, helst orangegula, hvilken nu är den distinguerade färgen. Sthms modejourn. 1843, nr 7, s. 7. En snöhvit drägt af spetsar för qvällen hon bär, / högst enkel, fastän rik och fullkomligt distinguerad. Sturzen-Becker 3: 38 (1861).
Anm. Stundom, särsk. förr, användes ordet i sv. i sin franska form o. med tillnärmelsevis franskt uttal, t. ex. Han är mycket distingué. Äfv. ss. sbst. i bet. ’ngt distingeradt’ har denna form anträffats. En äldre man med ett sätt, som utgjorde en underlig blandning af distingué och fjäsk. Schöldström Mörkt o. ljust 129 (1893).
Spalt D 1665 band 7, 1918