Publicerad 1912   Lämna synpunkter
DIANA dia3na2, sbst.1, f.
Etymologi
[af lat. Diana; se för öfr. under 2]
1) i den romerska mytologien: namn på månens o. jaktens jungfruliga gudinna; särsk. i bildl. o. öfverförd anv.
a) i förb. Dianas öra, ss. namn på en snäcka; se under ÖRA.
b) i ssgn DIANA-APA, se nedan.
2) [jfr holl. boom van Diana, t. dianenbaum, eng. tree of Diana, fr. arbre de Diane, mlat. (möjl. först nylat.) arbor Dianæ (äfv. arbor philosophica l. philosoph(ic)alis l. philosophorum). Benämningen är föranledd dels af ifrågavarande bildnings trädlika utseende (jfr DENDRIT), dels däraf att silfver inom alkemien o. den ä. kemien kallades diana (jämte luna, som är vanligare åtm. hos ä. sv. kemister; jfr sol om guldet, mercurius om kvicksilfret). Möjl. har den urspr. personliga bet. hos ordet också något spelat in] kem. i förb. Dianas träd, namn på medelst zink l. koppar l. kvicksilfver ur silfversalters lösningar utfälldt metalliskt silfver, resp. silfveramalgam; jfr DIANA-TRÄD samt SILFVER-TRÄD. Silfret och qvicksilfret i Dianas träd äro i den proportion, att om båda oxiduleras, så uptaga de lika qvantitet syre. Berzelius i VetAH 1811, s. 191. Dalin (1850). Sv. o. t. handlex. (1851, 1872).
Anm. till 2. Tidigare förekommer i sv. litteratur den lat. förb. arbor Dianæ. Wallerius Min. 306 (1747). Rinman 2: 593 (1789).
Ssgr: A: (jfr 1 b) DIANA-APA030~20. [jfr t. dianaaffe, dianenaffe, eng. diana monkey, fr. diane, nylat. diana Lin. (se VetAH 1754, s. 211), i binär nomenklatur (Simia diana Lin.) Cercopithecus diana Erxl. Namnet är föranledt däraf att apan ”har en hvit måne i pannan, såsom de gamle Poëter inbillat sig om sin Diana” (Linné anf. st.). Af Cuvier har namnet användts om en närstående art, Cercopithecus leucampix Mart. Möjl. hafva de båda arterna ej strängt hållits isär] zool. (individ af) den till markattsläktet, Cercopithecus, hörande djurarten C. diana Erxl. 1 Brehm 1: 36 (1874). (Stuxberg o.) Floderus Djurv. 2: 281 (1903).
(1) -LILJA~20. bot. o. trädg. namn på (individ l. art af) vissa till liljeväxterna hörande släkten.
a) [efter nylat. Dianella (fr. dianelle), diminutiv af Diana, ss. samma växt(släkte) tidigare kallats af fransmannen Commerson (1773). Anledningen till namnet torde ha varit dels växtens kyska skönhet, dels dess förekomst i skogar] (individ l. art af) det i sydöstra Asien o. Australien vildt växande släktet Dianella Lam.; särsk. om den i Europa inplanterade blåblommiga arten D. cœrulea Sims. (kanske ock om den likaledes blåblommiga D. revoluta R. Br.). Svensson Sv:s kulturv. 90 (1893).
b) [med anknytning till det lat. släktnamnet Endymion, namnet på den af gudinnan Diana (Artemis) älskade ynglingen, hvilket väl gifvits växten af liknande anledning som den under a nämnda] (individ l. art af) släktet Endymion Damort., omfattande några blåblommiga arter som eljest plägat föras till släktet Scilla Lin. Prisfört. fr. Alnarps trädg. 1892, s. 61.
(jfr 2) -TRÄD~2. (diane- Conv.-lex.) (knappast br.) Dianas träd (se 2 ofvan). Conv.-lex. 1: 469 (1821). G. Dalin (1871). Ekbohrn Främ. ord (1904).
B: DIANE-TRÄD, se A.

 

Spalt D 1214 band 6, 1912

Webbansvarig