Publicerad 1909   Lämna synpunkter
DELFIN, sbst.2, m.
Etymologi
[närmast af mlat. delphinus (äfv. dalphinus), eg. samma ord som det under DELFIN, sbst.1 nämnda lat. ordet, hvilket antagit här ifrågavarande bet. efter ngn af de romanska formerna; jfr fr. dauphin, prov. dalfin, sp. delfin osv., hos hvilka bet. sannol. urspr. utgår från djurnamnet, användt ss. mansnamn. Då detta namn bars af flera grefvar af (Albon o.) Viennois, kom det att öfvergå till en konstant titel, betecknande grefvevärdigheten (jfr CESAR), efter hvilken titel provinsen fick sitt namn, fr. Dauphiné, lat. Delphinatus, i ä. sv. DELPHINATET t. ex. Dryselius Monarchsp. 389 (1691), Möller (1745; under Briançon). Sedan dauphin Humbert II år 1349 öfverlåtit större delen af sitt land till den franske tronföljaren Karl af Valois, antog denne titeln dauphin, hvilken sedan jämte provinsen gick i arf bland de franske tronföljarna (intill 1830, då den afskaffades). Detaljer i den nu antydda utvecklingen äro dock ännu oklara; jfr Littré, du Cange (under delphinus)]
(†) benämning på tronföljaren i det gamla Frankrike; i utvidgad anv.: tronföljare i allm., kronprins. På samma tijdh, bleffue någre medel föreslagne, om Gifftermåls handel, emellan then Höghborne Furste vnge Prins och Delphin i Swerige, och een vthaff Hertigens Döttrar aff Pryszen. Theszlijkes then vnge Princen och Delphin i Danmarck och een Fröken aff Swerige. Tegel G. I 2: 131 (1622).
Anm. 1:o. Den franska formen dauphin dåfäŋ4 l. do- l. då3~fäŋ2 (ofta med franskt uttal) nyttjas alltjämt ofta i sv., i sht i historisk framställning, sällan dock med annan sv. böjningsändelse än genitivens s. Dauphins, Prinsens af Wallis .. och fleres Vapen. C. H. Uggla i Sv. Merc. 6: 321 (1760). ”De falske dauphinerna” (les faux dauphins) kallas de personer, som utgifvit sig vara Ludvig XVI:s son, dauphin Ludvig. 2 NF 5: 1430 (1906).
2:o. Stundom användes det rent lat. uttr.: in (l. ad) usum delphini, eg. ’till dauphins bruk’, för att beteckna, att en skrift blifvit stympad för att undvika anstöt o. d. Uttr. stod urspr. på titelbladet till de upplagor af klassiska författare som Ludvig XIV lät utgifva för franske tronföljaren o. ur hvilka alla anstötliga ställen blifvit aflägsnade. jfr: Den literatur har aldrig haft någon lifskraft, som skrifvits — in usum Delphini. O. Levertin i Revy 1886, s. 154.

 

Spalt D 648 band 6, 1909

Webbansvarig