| Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
DAJAK daja4k, m.; best. -en; pl. -er, numera sällan -s (Palmblad, Åstrand 1: 111 (1855), Svensén Jorden 244 (1887)).
individ af den (af många mindre stammar bestående) folkstam som utgör Borneos urinvånare o. som numera allmänt räknas till den malajiska rasen, ehuru den resliga gestalten, ljusare hyn m. m. gjort, att den af flere forskare antagits urspr. hafva varit en kaukasisk stam. Bauer Selkirchs äfv. 3: 202 (1822). Dayaks, .. med mycket skönt, vekt, brunt hufvudhår; till färgen guldgule, smärte och välväxte vildar. Palmblad Handb. i geogr. 1: 169 (1826). Ibland Dajakerna måste hvarje karl hafva dödat en menniska, i strid eller genom försåt. Sundevall Årsber. t. VetA 1845 —50, s. 7. Malajerne (hade) .. underkufvat de fredsamme Dajakerne. SvT 1852, nr 34, s. 4. Dajakernas förnämsta näringskälla är åkerbruk. NF (1879). Dajakernas hyddor uppe i träden i Borneos urskogar. Svensén Jorden 123 (1884). NF 20 (1896).
-KVINNA~20. Därs. 64. —
-SPRÅK(ET)~2. En grammatika öfver dajak-språket utgafs 1852 af H. C. von der Gabelentz. NF 3: 775 (1879). —
Spalt D 176 band 6, 1906