| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BRÄDD bräd4, r. l. m. l. f. (f. Lind (1749), Sahlstedt (1757), Björkman (1889). m. Sahlstedt (1773), LoW (1911; jämte r.)); best. -en; pl. -ar ((†) -er (möjl. till BRÄDDA) 1526—1847); förr äfv. BRÄDDA, f.; best. -an; pl. -or.
1) (numera bl. zool. samt i högre stil, mindre br.) om yttersta kanten af ngt (ofta jämte området l. ytan närmast därinnanför), i sht förr äfv. om del af ngts ytterkant: kant, rand; omkrets; sida. 2Mos. 28: 26 (Bib. 1541). I östra brädden på sochnen. VDAkt. 1694, nr 446. (En kyrkklocka) af 8 fambnar i kring brädden. KKD 7: 242 (1722). (Klock)-kläppen slår starkare på den ena, än den andra brädden. Posten 1769, s. 1071. Solen visar en brädd, upstiger i sin fullhet och det är dag. Ödmann AnvPred. 15 (1807). De främre vingarne (hos nässelfjäriln äro) .. brunaktiga vid brädden. Dahlbom Insekt. 153 (1837). I brädden af den smältande snön (på Åreskutan) framtittar en enslig liten planta. LbFolksk. 285 (1890). — jfr IS-, SKOGS-BRÄDD.
2) om den i regel tomma randen till vänster o. höger om texten i ett tryckalster l. en handskrift: marginal; i sht förr äfv. om de tomma ytorna öfver o. under texten. FörsprNT 4 a (1526). (Längdgraderna skola) sättias ofwan och nedan (på kartan), men .. (breddgraderna) i bräddorna. Rålamb 4: 76 (1690). Pagineringen, bör skie mitt på sidan ofvan i brädden, men hörnet lemnas fritt för folieringen vid Hufvudboken. VDAkt. 1735, nr 357. Tillägg .. skrifna i brädden. Schlyter JurAfh. 2: 144 (1879).
3) (numera i sht i högre stil) (öfre) kant af kärl (i sht sådant till förvaring af våta varor); rand. 1Kon. 7: 23 (Bib. 1541). Spara vid brädden, så har du något vid botten. Rhodin Ordspr. 114 (1807). ”Blif vid din brädd” — sa’ käringen, åt ur samma fat med grisen. Holmström Sa’ han 7 (1876). Trött najad har .. / sjunkit ned vid sin urnas brädd. Rydberg Dikt. 2: 21 (1891). — jfr TALLRIKS-BRÄDD. — särsk.
a) (fullt br.) i uttr. fylla o. d. (ofta i p. pf.: fylld) till brädden, äfv. (numera bl. bygdemålsfärgadt i södra Sv.) till l. på brädd (jfr b) o. (i sht i Finl., mindre br.) till bräddarna, fylla (fylld) ända upp till kanten; ofta bildl. i fråga om känslor l. stämningar o. d. Bolkar (dvs. dryckeskärl), / Fylte på brädd. Stiernhielm Herc. 207 (1658, 1668). Bengts .. sinne var .. ända till brädden fylldt af tanken på Ester. Roos OsynlVäg. 58 (1903). — (i Finl.) Teatern var fylld till bräddarna. Soldan (1842) hos Aho Soldan 55.
c) (fullt br.) i uttr. (stiga, svalla osv.) öfver sina l. alla bräddar, äfv. öfver bräddarna (jfr 5 slutet); ofta i bildl. anv.: gå öfver alla (tillbörliga) gränser. Slår man detta glas fult med vatn, och säncker berörde elfenbens kula derutinnan; så löper vatnet öfver bräddarne. Triewald Förel. 1: 31 (1728, 1735). Hans övermod (hade) pöst över alla bräddar. Högberg Frib. 323 (1910).
4) (öfre) rand af en håla l. fördjupning i marken o. d.
a) (i sht i skriftspr.) om randen af en graf l. afgrund o. d.; vanl. i bildl. anv.; jfr BRANT, sbst. 2. Han går på grafvens brädd, dvs. han kan dö när som helst (på grund af sin höga ålder), han står med ena foten i grafven. Linc. (1640; under capularis). Riket står på brädden af dess fall. Gustaf III 1: 87 (1772). Cederschiöld Riehl 1: 6 (1876). — jfr GRAF-, GRUF-BRÄDD. — särsk. (†) i uttr. vara på brädden (att göra ngt) o. d., vara nära (att), vara på vippen (att göra ngt). (Nya Sverge) synes, såsom på yttersta brädden ligga, at falla uthur manna minnet (i hemlandet). Holm NSv. b 1 a (1702). Denna makalösa princessa är på brädden at förändra sin caractere. GJEhrensvärd Dagb. 1: 307 (1779). Johansson Noraskog 1: 59 (i handl. fr. 1785).
b) (numera föga br.) dikeskant. Uti Vägars underhåll fördubblar Bonden sitt arbete genom de tvärsänkta Bräddar som på sidorne hållas. Brauner Bosk. 131 (1756). — jfr DIKES-BRÄDD.
5) (i sht i högre stil) strand af rinnande, i sht förr äfv. stillastående vatten, kant. (Faraos dotters) iungfrur gingo vth medh bräddenne aff elffuenne. 2Mos. 2: 5 (Bib. 1541). (Tor) drack af hafvet: det sjönk mellan torkade bräddar. Tegnér (WB) 2: 118 (1813). Den friska källans brädd. Wallin Vitt. 1: 59 (1813). Ett obetydligt vattendrag mellan djupt nedskurna bräddar. Höjer Sv. 2: 546 (1878). Rydberg Vap. 311 (1891). — jfr FLOD-, HAFS-, SJÖ-, STRAND-, Å-, ÄLF-BRÄDD. — särsk. (fullt br.) i uttr. (stiga, svalla osv.) öfver sina, stundom alla bräddar, äfv. öfver bräddarna (jfr 3 c). Fryxell Ber. 1: 6 (1823). Floden stiger öfver sina bräddar. De Geer VSkr. 1: 234 (1878, 1892).
6) (numera föga br.) upp- l. utstående l. nedböjd kant, fläns. Et kärl .. och thärtil et Lock af lijka höga brädder. Stiernhielm Arch. D 1 b (1644). Skyffelen bör vara .. med uphögd brädd rundt omkring. Warg 335 (1755). jfr: Hwart Kaar står på sin egen brädd. Grubb 351 (1665).
7) (†) på hatt: brätte. KKD 5: 151 (1710). Karlarne ha .. hattar med stora, uppvikna bräddar. Geijer I. 3: 83 (1810). — jfr HATT-BRÄDD.
(jfr 3 a, 5 slutet) -FYLLD, p. adj. (mindre br.) = -FULL. De bräddfyllda bålarne. Carlén Repr. 480 (1839). Hedin Rev. 214 (1879; i bild).
B (†): BRÄDDE-FULL, se A.
Spalt B 4451 band 5, 1924