Publicerad 1917   Lämna synpunkter
BLÅNE, m.,
o. BLÅNA, sbst.1, r. l. f.; best. -an;
pl. -ar (Bullernæsius Lögn. 194 (1619), Hagström Herdam. 3: 35 (i cit. fr. 1625)); -er (L. Paulinus Gothus Pest. 87 a (1623), Offerdals kyrkoarkiv N I. 1: 65 (1708)); -or (Bidr. t. Åbo hist. I. 2: 122 (1625), A. Bäck i Alm. (Sthm) 1790, s. 42, Tavaststjerna F. morgonbris 99 (1883)).
Ordformer
(-e SUFH 2: 365 (1608). -a (ss. nom.) Schroderus Dict. 1 (c. 1638), Dalin Arg. 1: 105 (1733, 1754), Bellman 4: 117 (1791). Anm. En del skrifformer blåna kunna möjl. åsyfta ordet BLÅNAD. — blån- Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 12: 73 (1597) osv. blon- SUFH 2: 365 (1608))
Etymologi
[fsv. blane, afl. af blar; jfr sv. dial. blåne, blånne (Rydqvist SSL 2: 192 (1857)), motsv. ä. d. blåne]
(numera bl. i Finl. i pl. blånor, mindre br.)
blåmärke, blånad. Lasse Norby .. hade slagit sin drengh .. en blåna på armen. Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 12: 73 (1597). Kallt vatten fördelar blånor och svullnader, som upkomma efter stötar, fall och dylika våldsamheter. A. Bäck i Alm. (Sthm) 1790, s. 42. Bremer Hertha 8 (1856). — i bild. Väl sökte han skydda sin sångmös hull, / när man .. nypt den sköna med blånor full. Tavaststjerna F. morgonbris 99 (1883).

 

Spalt B 3547 band 5, 1917

Webbansvarig