Publicerad 1915   Lämna synpunkter
BLIKA, v. -er (Stiernhielm Fateb. 4 a (1643), Dens. Herc. 524 (1658, 1668), Lind (1749)) l. -ar (Wettersten Forssa o. Hög 24 (c. 1750)).
Ordformer
(blijk- Stiernhielm Fateb. 4 a (1643), Dens. Herc. 524 (1658, 1668))
Etymologi
[jfr fsv. blika, sv. dial. blika (Hälsingl.), oförmärkt visa sig, synas, skina, lysa, isl. blíkja, glänsa, blänka (om sköldar), fsax. blīkan, glänsa, skina, nt. bliiken, holl. blijken, synas, visa sig klart o. tydligt, t. (er)bleichen, blekna, feng. blícan, af samma stam som, i andra afljudsstadier, föreligger i BLECK o. BLEK, adj.1; jfr äfv. den etym. afd. under BLIXTRA; se för öfrigt Tamm (under blek) o. Persson Indog. wortf. 880 (1912). Möjl. föreligga i blika, -ar o. blika, -er olika bildningar af samma stam; jfr isl. blígja, -er, sv. bliga, -ar]
(†) synas, vara l. blifva synlig l. blottad; skina, glänsa. Han är så riker, at gumpen bliker, .. er hat nicht so viel, dass er den Arsch bedecken kan. Lind (1749). Es blickt ein wenig hervor, thet bliker eller tittar litet fram. Dens. (under blicken). Seine Tapfferkeit blicken lassen, låta se eller blika sin tapperhet. Därs. Breidablik .. tyckes nog vackert föreställas på detta bärgets kulla, der solen med kraft midt i somaren blikar, bleckar och blixtrar, det är, blänker och sina skimrande strålar visar. Wettersten Forssa o. Hög 24 (c. 1750). — i bild. När armoden blifwer alt för tiock (hos ”Göthamatronan”, dvs. det svenska språket), at thet brister och blijker; så taga (”thesse vnge damer”, dvs. franskan, spanskan o. italienskan) .. ett plagg, och skyla ther medh dijn blygsl. Stiernhielm Fateb. 4 a (1643).
Särskild förbindelse:
BLIKA UT. (†) lysa fram, vara l. blifva synlig. Håren flyta dig af, som wisnade lööf vtaf Aspen, / Skallan snöd (dvs. kal) blijker vt, der nu spela krusade lockar. Stiernhielm Herc. 524 (1658, 1668).

 

Spalt B 3210 band 4, 1915

Webbansvarig